Problemet med detta är att man inte förstått att hela poängen är att man inte kan förstå världen med ekonomiska begrepp. De marxistiska ekonomerna försöker närma sig verkligheten genom att debattera tillväxt, BNP, handelsavtal tills de blir blåa i ansiktet. Till följd av det så förstår de, precis som liberalerna, politik genom att följa kongresser, tidningar, partiledare och organisationsuttalanden (jag menar så klart inte att sådant är ointressant, bara det att det ligger "ovanpå" en reell klasskonflikt som inte nödvändigtvis avspeglas perfekt i den administrativa politiken).

Hela poängen anser jag är att man inte kan förstå världen med ekonomins statistiska helvete. Det klart att man ibland måste generalisera. Men när en människa mer diskuterar världen i siffror och kalkyler, än i konkret analys av hur produktionen och klassammansättningen ser ut, då är man verkligen på svag liberal is.

Vad betyder detta svammel från min sida egentligen? Jo att du som inte förstår vad de stora marxistiska ekonomerna snackar om gott kan ta det lugnt. Det är dom som inte fattat att Marx poäng i grunden är att det som är intressant är hur produktionen och klasskonflikten ser ut - och att det ekonomiska svammlet är en dimridå ovan de reella förhållandena. Det räcker inte med att byta ut ordet tillväxt mot "kapitalackumulation" för att särskilja sig. För att förstå kapitalet måste vi börja i hur det mänskliga livet fungerar helt enkelt. Och i stor skala så måste man så klart tänka mer abstrakt, prata om ett samhälleligt liv osv. Men vill man t..e.x förstå hur kapitalismen förändrats, då måste man börja i att kolla hur olika konkreta produktionsprocesser ser ut. Det enklaste är att börja med sin egen arbetsdag och sedan jämföra med hur en arbetsdag såg ut inom samma yrke förr.

Att börja med att titta på ekonomiska diagram, när man vill förstå förändringar i kapitalismen (globalt som lokalt) är ungefär som att öppna ett världsatlas om man vill kolla vad det är för väder ute.

Jag vet inte riktigt varför det varit så tyst på sistone. Förmodligen för att jag fick prestationsångest när jag märkte att det faktiskt finns folk som läser denna blogg. Det jag föll på var även att det inte fanns någon somhelst struktur. Och när jag bara blev deprimerad över att jag aldrig tog mig tid att skriva seriösa grejer så slutade jag även med det oseriösa. Nu har jag tänkt mig att jag ska tillåta mig själv att skriva korta obearbetade reflektioner närhelst jag känner för det, men även arbeta med längre grejer som bokrecensioner osv. som jag inte publicerar samma dag som jag påbörjar det. Så får vi se om det blir något

Jag har lite frågor till folk som kan: hur fan gör man länkar i den text man skriver. Om jag t.e.x vill lägga in en länk i ett ord, som heter ngt helt annat, så att adressen inte syns utan man bara klickar på ordet - hur gör man då?

Sen undrar jag om ngn kan förklara varför de gamla posterna blir kursiverade. Sjukt irriterande!

Läslistan har jag helt frångått, om ärligheten ska fram, och jag har mest dykit ned i skum skönlitteratur.

För er som undrat vad jag sysslar med såhär i det ruggiga klimatet så jobbar jag på fritids. Det är ganska kul.

Men det är också så sjuhelsike jobbigt. Jag kan inte fatta hur barn kan vara så elaka ibland. Och det värsta är att man ju tvingas bli en del av rationaliserings och uppfostringsmekanismen.

Jag hatar att vara sönderstressad av att inte ha något att göra. Allt som oftast har det varit min stora dröm att få tid till att sova, läsa och träna. Gudarna ska veta att jag sover. De andra två har det varit lite si och så med. Jag bestämde mig tidigt för att läsa minst en timme om dagen, för att inte tappa konceptet helt. Och det har jag förvisso klarat av. Men i det känns försvinnande lite när man har hela dagen på sig.  

Ett annat deprimerande bakslag skedde idag när jag skulle laga god mat. Kikrärtsgryta med saffran, citron, färsk koriander och mycket annat smaskigt vankades. Det hela gick som smort förutom att kikärtorna legat i blöt alldelles för länge, dom hade jäst till sig i vattenbunken och luktade skumt! Ni som har studerat den berömda körsbärsscenen i Emil kan gissa er till vad som hände. Ja förvisso slog jag inte ihjäl hönsen med min tama gris, men jag tyckte faktiskt att jag blev lite berusad av kikärorna. Framförallt smakade dom skumt och grytan smakade som om man hällt i ett par deciliter mäsk i den. Jävlar så irriterad jag var när jag insåg att det bara var att kasta hela jättesatsen med österländsk lyxmat. Ett tag funderade jag på att göra som Emil och G-K och helt sonika gå bärsärk, men det känns ytterst kontraproduktivt att slå sönder sitt eget hem. Jag åt en halvliter glass istället. Nu mår jag illa.  

Jag kan verkligen rekomendera boken Människans rikedomar av Leo Hüberman. Beskriver Europas historia från den tidiga medeltiden fram till kapitalet ur ett annorlunda perspektiv. Utan att vara särskilt tråkig går den från den ena viktiga samhällsförändringen till den andra. Jag funderar på att sammanfatta den här.

Jag tror att det i grunden handlar om att folk är knäckta. Moraliskt, fysiskt och mentalt. När den välbeställde mannen i sin Volvo-idyll är norm i informationskanalerna får man för sig att man är ett undantag i sin misär. Man sitter med ångest i magen och smärta i musklerna på lunchrasten och läser i dagstidningarna om människors problem. Var kan man egentligen få tag på en riktigt riktigt god latte i Vasastan? Börjar inte Mosebacke bli lite väl galne gunnar med alla rötjutsberusade förortsmorsor som sitter och pratar för högt om ytligheter? Har inte The Hives varit ute så länge att de börjar bli lite småinne igen? Ja sen finns det förvisso styckmördarna och co. Men dom kan man nästan relatera till ännu mindre, om sanningen ska fram.

 
Så där sitter man och undrar om man är den enda som har ont i ryggen… eller är på jakt efter ett jobb och minskar på ambitionerna ju mer desperat situationen blir… eller är sjukskriven… eller står med en lätt "hur fan ska jag klara mig i framtiden"-ångest av outgrundliga anledningar. Arbetarklassen har blivit en kuvad hemmafru som intalar sig att det är hennes fel gubben pucklar på henne. Man har ju gjort sina val. Man får inte ens kalla sig arbetare. Sådana finns nämligen inte längre.

I denna situation tror jag att det är oerhört viktigt att helt sonika sprida berättelser om klassens situation. Trots att jag var vänster när jag jobbade som brevbärare, och gärna pratade vitt och brett om "arbetarklassens intressen", hade jag ändå en sjuk känsla i kroppen av att "så här överjävligt kan ju inte jobb i regel vara, hade svenska folket utsatts för det här hade det gjort uppror". Och jag fick alltid en aha-upplevelse varje gång jag hörde kompisars berätta om sina kneg som var precis lika överjävliga. Vi behöver inte grisnyllet Virtanen för att ta reda på vad som fattas i de allra flesta människors liv - det kan vi ta reda på genom att helt enkelt erkänna våra skitsituationer och börja snacka med varandra.

Planerar du att träffa en gammal skolkompis snart, och du är orolig att det ska bli lite stelt? Typ att ni har så lite med varandras liv att göra att ni mest kommer att snacka om de senaste filmerna och dunka varandra i ryggen och berätta hur bra det går - när det egentligen inte ens går särskilt bra? Varför inte helt enkelt avhandla vad som är jävligt, ta risken att det kanske förstör stämningen lite att säga att jag mår skit för att de här grejerna i mitt liv (jobbet/arbetslösheten/skolan/osäkerheten/prestationsångesten eller vad det nu kan vara) gnager i mig hela tiden. Då kan ni säkert upptäcka att ni trots allt har sjukt mycket att snacka om trots allt, att dina gamla skolkompisar är lika lite intresserad av de nya plattorna eller filmerna som du.

Den gamla klassiska folkbildningen i andra internationalen-style är mer och mer dödsdömd. Det har sina orsaker att folk inte går på studiecirklar om ditten eller möjligtvis datten när de är fjättrade av sina egna liv. Jag tror att en ny folkbildning endast kan springa ur direkt kommunikation om hur folk faktiskt har det och mår. Bildning genom diskussion. Undersökning om hur klassen faktiskt har det idag och vad den kan och bör göra för att få det som den vill ha det. 

Tyska bondekriget 
Människans rikedomar
Kapitalet, Band ett
Trettioåriga kriget 
Q
Filosofins elände
Imperiet
Parismanuskripten
Tyska ideologin
The beginning of history
De engelska massornas moraliska ekonomi
A feast for crows 
Inka
Låt den rätte komma in
Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia
Dracula
Skådespelssamhället
Riff-raff 8
The hedge knight
Kapitalet, band två
Tjänstekvinnans son 1
Kapitalet, band tre
Tjänstekvinnans son 2
När kapitalet tar till vapen
Övergångar från antiken till feodalismen
Fronesis nr 11-12 (Våldsnumret)

En rolig anekdot jag kan berätta om kvällen är att jag rev sönder och slängde min biljett innan jag gått in. Det var nämligen så att vi satt och tog en öl femtio meter därifrån, och så helt plötsligt ger min kompis (vars släkting tydligen skall ha blivit lobotomerad när det begav sig, går det i arv?) mig en lapp som jag tar för en menlös flyer. Då jag är av en mycket svår natur så lät jag min existensiella ångest gå ut över den försvarslösa lappen. Utan att ens tänka den en tanke så kom jag på mig med att knyckla den och riva den till råriven konfetti av. Upplagd för punk som jag var så brydde jag mig inte ens om att kasta skräpet utan det fick ligga kvar på bordet och golvet. Så när jag var på väg in där banden skulle spela blev jag, efter att ha kommit förbi en leg-kollande vakt med dålig humor, tillfrågad var jag hade min biljett. Det var en alldelles ypperlig fråga och ångesten övergick från existensiell till panikartad sådan. Efter att min kompis informerat mig om att den där flyern jag utsatt för en god portion kulturrevolution faktiskt var en biljett så gick jag tillbaka till stället vi satt. Jag började rafsa och krafsa, leta och nosa, tills varje bit var upphittad! Gissa vad stolt jag var när jag pusslat ihop delarna till en biljett vid ingången till Stampen! Tja när jag tänker på det så var jag inte det minsta stolt, däremot skämdes jag som en otvättad hund, så det går väl jämt ut.

Så kom jag alltså in och där regnade det svett från det adrenalistinna punkbandet. Jag tyckte faktiskt att dom var riktigt schyssta, även om inte ljudet var perfekt. Lite för mycket känga för min punksmak (jag är som de flesta vet hopplöst nere i trallpunk) men vad gör väl det när känslan finns där?

Imorgon ska jag försöka få lite saker gjorda. Det är hemskt när man är arbetslös och man faller ned i en fullständigt slapp tillvaro. Hemskt när man faktiskt längtar tillbaka till hårda jobb och pluggtider.  

Nu kallar slafen. 

Ps. Jag längtar till fredag. Ds.  

JESSICA
Nej, men du är aldrig nöjd. Du får precis allt det du vill ha.

ELIN
Vadå, får allt det som jag vill? Vad vet du om det? Vad fan vet du
om det?

Osynliga partiet kan enligt mig tolkats som ett nytt angreppsätt att tolka och förhålla sig till dagens klasskamp genom att anpassa initiativ, aktivism och ledarskap till den rådande klassammansättningen.

Din poäng om att det behövs organisering faller platt. Det är ingen som varit drivande eller tagit initiativ till OP som talat emot organisering. Hela grejen har ju handlat om att lyfta upp och kanalisera kamper. Sedan kan vi traggla ledarskap hur länge som helst. Faktum kvarstår att ledarskap inte uppstår ur tomma intet. Det kommer varken spontant eller från en vässad vänsterhjärna som studerat ”arbetarklassens historiska misstag”. Ledarskapet uppstår i kampen. Jag är inte nödvändigtvis emot central koordinering. Mycket av det som skett inom ramen för OP-kampanjen har ju varit centralt koordinerat! (även om dessa tyvärr varit ganska ointressanta aktiviteter, vilket är en del av min, i mitt tycker mer nyanserade, kritik). Sedan kan folk tycka olika om hur ett ledarskap bör vara organiserat. Men fokuset på en klassrörelse bortom dagens vänster förblir relevant.

Som parentes kan jag tillägga att jag förvisso personligen tycker att demokratisk centralism är hopplöst ute. Demokrati innebär ofta att en organisation förstelnar och att det som en gång varit dynamiken försvinner eftersom beslutet och handlingen separeras till två olika saker. Centralism är något som kan vara bra men som dogm och i kombination med demokrati innebär det att ledare förvandlas till byråkrater och att nyckelpersoner förvandlas till bromsklossar i och med att kampen skiftar och beslutsprocesserna och administrationen halkar efter. Istället tror jag att nyckelpersoner och organisering måste springa ur de reella behoven. De som visar sig vara ledargestalter i en kamp är helt enkelt ledargestalterna just då! Kampen måste forma organiseringen. Detta är dock varken representativt eller avgörande för OP-kampanjen, men det var du som blandade det kortet…

Valet var inte lite deprimerande. Men det som är mest deprimerande är att det känns som att ingen fattar vad det handlar om. Folk oroar sig över Sverigedemokraterna och partierna diskuterar hur de ska göra för att de inte ska få "vågmästarrollen". Det finns två bra sätt att bli kvitt SD och rasismen, och det gäller för alla riksdagspartier: sluta för en arbetarfientlig politik, sluta för en rasistisk politik! Allt valtekniskt tjaffs därutöver känns mest som trams.

Jag tror att sossarna och vänstern inte bara förlorade på högervindarna. Jag tror att dom förlorade för att dom har en så sjukt arrogant inställning till arbetande och utsatta människor. "Det går bra för Sverige" är att pissa på alla utbrända, deprimerade, osäkert anställda, arbetslösa eller arbetsskadade stackare som detta land inhyser. Det spelar ingen roll om man kallar kapitalackumulationen för tillväxt och säger att det är bra om den går bra. Den stinker fortfaranda av outsägliga mängder mänsklig ångest. Och pepparsprej såklart.

Vänsterpartiet å sin sida har varit helt fixerade vid arbetsrätt och att facket bibehåller sin makt. Att arbetsrätten och facket inte skyddar den framtida arbetarklassen verkar kapitalets vänsterpolitiker inte ha förstått. Visst kan en högre lön och en löneförhandling vara avgörande för ens väl och ve. Men de allra flesta människor skyddas mycket lite eller inte alls av facket från den permanenta exploateringen. Det är inte bara Reinfeldts fel om facket tappar sina medlemmar den kommande tiden. Det är framförallt fackets eget fel som inte har kunnat anpassa sin oranisering till de dimensioner där klasskampen verkligen står.  Och att försöka tackla den situationen genom att försöka panikvärva tillbaka arbetarklassen till facket, det ser jag som både naivt och arrogant.

Denna krönika beskriver bra hur jag ser på framtiden. 

http://www.motkraft.net/index.php?view=column&id=7