Olle i Stockholm

Jag har tänkt en del på allt valsabotage som sker just nu. Överallt ser man nedrivna plakat och liknande. Jag kan inte påstå att jag gråter. Tvärtom känns det ganska bra att se politikernas valfläskleenden ligga i rännstenen och bli ännu fulare.

Precis som alla andra börjar man ju undra vilka som ligger bakom alltihopa. Självklart står säkert vänsteraktivister och en och annan nazist för mycket av skadegörelsen. Men skadegörelsen är så omfattande, det måste ju vara hundratusentals affischer som förstörts, att det omöjligen bara kan vara politiska aktivister som stått för vandaliseringen. Det är tveklöst så att massor av människor långt från de klassiska politiska aktivist-miljöerna har börjat gå lös på propagandan.

Å ena sidan vill man ju hoppas att det är ett uttryck för "medvetenhet" såsom jag förstår den som gör att folk sabbar. Folk inser att valet är en fars och går ut och visar sitt missnöje gentemot det. Men i själva verket tror jag att det är mycket svårare och enklare än så. Jag tror att det är allt från sabbsugna skitkids till gubbar och gummor på väg hem från krogen som ger sig på valmaterialet av inga speciella subjektiva anledningar mer än att det är kul eller att de stör sig på en viss politikers fula flin eller att de helt enkelt tycker att just det partiet de attackerar suger fett. Ändå finns det en röd tråd i att en jävla massa människor tycks känna tillfredställelse i att riva ned propagandan.

Jag tror att vi inom vänstern ska vara väldigt avvaktande med att förklara orsakerna till trenden. Det är ju ingen nyhet att det inte går att se klasskampen som en trappa vilken arbetarklassen går uppför där de objektiva förutsättningarna är produktivkrafternas utveckling och att trappans slut är himmelriket kommunismen. Men det finns även en stor fara tror jag i att sätta alltför strama strukturer bakom beteenden vi inte riktigt känner till. "Det är självklart aljeenasjooonen" tycks vara ett standardsvar på allt jävelskap som händer. Men exakt varför Pelle 52 känner ett behov att riva ned valmaterial kan vi inte besvara. Skräckexemplet var när Arbetarmakt i sin analys av kravallerna i Frankrike härrörde dessa till en generalstrejk som skett några månader tidigare - som om de arbetslösa kidsen i förorterna brydde sig mer om utgången i en strejk än det de till synes drevs fram av: snuthat och politikerförakt!

Man kan ju förvisso vända på det hela och se att det verkligen tycks finnas starka drivkrafter som inte har med den formella anledningen att kämpa att göra. När jag var aktiv i organisationen Elevkampanjen för många år sedan arrangerade den organisationen skolstrejker som ofta var beskyllda för att inte vara särskilt genuina. Kritiker menade att eleverna hakade på strejkerna framförallt för att de var skolksugna framför att de brann för Elevkampanjens paroller. Frågan är om det gjorde strejkerna mindre radikala?  

Jag tror att vi måste ta varje enskild aktörs berättigande av vad den gör som den yttersta faktorn till dennes agerande. Sedan kan man se mönster, visst. Men det är lätt att utgå från förutfattade mönster innan man tar i beaktande de partikulära elementens egna drivkrafter. Det är liksom inte så enkelt. Klassamansättningsbegreppet blir sjuhelvetes vulgärt om man inte ser till de klassifierande processer som sker bortom den formella arbetsdagen. Om en arbetarunge, som gillar subversiv hip-hop och tycker att det är spännande med kravaller, går på en militant antikrigsdemonstration så är det inte nödvändigtvis bostadssituationen och föräldrarnas dåliga ekonomi som är huvuddrivkraften.

Vad jag vill komma till i sammanhanget är att bara för att Åke 52, som på fyllan surnar till av okända anledningar, och Anarkist-Johan 16 hanterar valmaterialet på samma sätt, betyder det inte att Åke tagit till sig av Anarkist-Johans politiska visioner. Gubben kanske bara är sur på Schyman av mansgrisanledningar eller så är hans sabotage bara ett uttryck för hans alkoholproblem. Men någonstans har Åkes sätt att leva drivit honom till en lika samhällsomstörtande praktik.

Och att det får konsekvenser råder det ju inga tvivel om. I dagsläget är det kanske inga fina konsekvener utan ökad kontroll och hets mot extremister som inte respekterar demokratin. Men det är ändå spännande tycker jag att en helt okänd aktör, massan av partikulariteter, på allvar börjar göra entré på den politiska scenen oavsett vad vänstern eller högern tycker. Men som sagt, underskatta inte vad de olika enheterna säger sig vilja ha och vad den konstituerar i kampen för det.

Marx snackade om att för att förstå det konkreta måste vi börja i det abstrakta och sedan närma oss det konkreta för att sedan återvända till det abstrakta igen. Det är dock nog så viktigt att vi ser det som ett ständigt växelspel (abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt osv i all oändlighet) om man inte skall komma in i det ena fullproppad med ännu mer falskt medvetande än när man började undersökningen. Det vill säga: vill man förstå varför en människa river sönder saker måste man oavsett förutfattade meningar fråga denne vad den säger sig ha för motiv till detta och vad den tycks ha för begär och åsikter som driver den till det. Sedan måste man korrigera sin bild av samhälleligheten i det om man får svar man inte räknat med.  

Ordet fetisch kommer från antropologin - den vetenskap som ägnar sig åt utforskning av s.k. primitiva folkslags liv. Denna forskning visar att de s.k. primitiva folken ännu inte har något medvetande om sina samhälleliga och naturliga livsbetingelser. Eftersom de t.ex. inte inser att en god skörd är resultatet av deras eget arbete - d.v.s. inte begriper människornas ämnesomsättning med naturen - så tror de på övermänskliga krafters inverkan. Dessa primitiva folk tror sig kunna inverka på naturens "obegripliga" makter genom att tillbedja sina egna samhälleliga produkter som gudar. Resultatet av deras egen aktivitet ges således även magiska krafter. I dessa människors medvetande ges de livlösa tingen mänskliga eller övermänskliga egenskaper och blir till fetischer. … I det varuproducerande samhället återfinner Marx denna mekanism, d.v.s. att de av människorna skapade produkterna tycks få övernaturliga egenskaper. Här bär naturkrafterna inte längre på några hemligheter. Men trots detta får arbetsprodukterna en fetischkaraktär i det varuproducerande samhället. - Kapitalets produktionsprocess

Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva. - Kapitalet

Här framträder den mänskliga hjärnans egna produkter såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handens produkter. Detta kallar jag den fetischdyrkan¡, som vidlåder arbetsprodukterna, så snart de blir producerade som varor, och som därför är oupplösligt förenad med varuproduktionen. - Kapitalet

Jag har rakat min arma skalle. Det var efter en svettig springtur som jag tog beslutet. Jag såg kalufsen och hjärtat sjönk av tanken att jag stod inför att reda ut den djungel som växte på mitt huvud. Tänk vad icke-innehav av balsam kan göra för ens hår! Vill du se ut som trasselsudd? Då är lösningen nära, se då bara till att icke-köpa balsam nästa gång du handlar så går dina drömmar i uppfyllelse! Tja jag valde alltså att ta fram trimmern och raka av allt på fyra röda istället för att försöka rädda den usla ursäkten till frisyr som betungade mig. När jag någon minut senare såg mig i spegeln tittade en sibirien-fånge eller möjligtvis en nazist på mig från andra sidan spegeln. Det enda jag kan göra nu för att inte bli rättmätigt nedslagen av kidsen i Bredäng är att klä mig som en hiphopare. Jag väljer alltså hellre att bli utskrattad som en whigger än nedslagen som en nazist, den förstnämnda gruppen har jag i alla fall vissa sympatier för vilket jag faktiskt inte har för den senare (dock höll jag på Tyskland i fotbolls-vm).

Hårlös och eländig har jag valt att fortsätta läsa Massimo de Angelis istället för att deppa över mitt nya äggformade anlete. Tyvärr har det inte varit alltför spännande grejer. Kanske hade det varit nytt och fräscht för den ingrodda partigängaren men för mig är mycket sådant som man läst om och om igen i tidskrifter som riff-raff. I fortsättningen kommer han att slänga sig med tre begrepp som han tycker karaktäriserar kapitalet bra: kapitalets telos, kapitalets drive och kapitalets conatus.

Telos är ett slags mål hos kapitalet. Men han använder inte ordet mål eftersom det lätt kan förknippas med det uttalade målet för en eller flera kapitalister. Istället är telos kapitalets allmänna mål som gör att det oberoende av enskilda individers tyckande stakar ut vägar för sin expansion och erövrande. Telos kan ses som en immanent kompass hos kapitalet.

Begreppet drive använder Angelis för att beskriva kapitalets permanenta påtvingade brådska. Då handlar det inte om enskilda personers stress utan om att alla de små produktionsprocesserna skruvas upp av det stora "nätet" och varje enskilt kapital alltid tycks befinna sig i en sjuk brådska. Angelis sammanfattar begreppet drive till "a sense of urgency" hos kapitalet.

Begreppet conatus är ett begrepp Angelis lånat från Spinoza. Det kan beskrivas som en naiv och omedveten förmåga att förebygga framtida problem. Här kommer klasskampen in i bilden som Angelis menar ofta är en conatus för kapitalet. När kapitalisterna vill ha snabba och stora profiter och försöker skära i välfärden kan klasskampen gripa in och rädda kapitalet från nedskärningar som skulle riva upp hål i reproduktionen av arbetskraft.

Lägg märke till att Angelis inte använder begreppet kapitalism. Han är kritisk till begreppet eftersom det antyder att kapitalet skulle vara som ett slags akvarium som vi alla simmar omkring i (obs detta var mina ytterst fria tolkning) när det i själva verket bara är en av många sociala krafter och nätverk vi lever i. Detta tycker jag är lite rörigt. Var kommer alienationen in i bilden? Kan det ses som en kritik av teorierna om den reella underordningens spridande utanför fabriken? Än så länge ger han inte mycket till svar. Förhoppningsvis kommer det senare i boken!

Jag har börjat läsa en sammanfattning av boken The Beginning of History av Massimo de Angelis.

Boken är ännu inte utgiven och det enda som finns att tillgå är en sammanfattning, eller en rad utdrag, som jag fått via kursen jag läser på Kvarnby folkhögskola.

I första utdraget presenterar De Angelis tre olika tidsuppfattningar. Den linjära, den cirkulära och den fasmässiga tidsuppfattningen. Den linjära är den tidsuppfattning där man ser allt som händer som en rad händelser i en lång rad och att dessa inte har mycket med varandra att göra. Den cirkulära är när man ser upprepningar i livet som man tvingas anpassa livet till. Den fasmässiga verkar gå ut på att man går från olika faser i livet och att man har ett behov av hitta nya dimensioner av sitt liv.

De Angelis menar att kapitalismen inlemmar och underordnar [subsumes] alla tre av dessa dimensioner till att tjäna varuproduktionen.

Än så länge har jag mest tyckt att boken är svårläst. Kanske för att min engelska inte är den bästa. Hursom så tänkte jag använda bloggen till anteckningssida så att jag kan formulera vad jag läst förhoppningsvis ska jag kunna reda ut för mig själv och er andra vad boken handlar om

Sedan förra sommaren har det debatterats kring om kapitalet har några utsidor - och var de i så fall skulle vara. Det hela började med att Marcel från riff-raff hävdade att kampen mot kapitalismen inte bara kan kan ses som en attack utan också som en flykt (detta är egentligen inget nytt - både Negri och Gilles Dauvé har ju snackat om det i Imperiet respektive När uppror dör). Men det provocerande var att Marcel spann vidare med att klasskampen kommer att skapa nya gemenskaper och samfund som inte bara är kamp-konstellationer utan frön till ett annat samhälle. Det kommer helt enkelt att skapas utsidor till kapitalet som inte och genomsyras av arbetstvång och alienation.

På Vår makt i Stockholm för en dryg månad sedan höll Björkhagengruppen ett föredrag om hur de ser på saken.

De menar att kapitalets utsida inte är små geografiskt utmarkerade samhällen som skapas vid givna tillfällen i kampen. De menar att den finns mitt i produktionsprocessen varje gång en människa står inför att sälja sin arbetskraft.

De gör nämligen en tydlig distinktion mellan arbetskraft och arbete. Arbetskraften är varje människas potential att skapa någonting. När man vaknar upp på morgonen och drömmer om att göra någonting riktigt flashigt av sin kreativitet - då är det ens arbetskraft man drömmer om att få släppa lös. Arbete däremot, det är det bistra resultat som kommer ur arbetskraften när den köps av de ruttnaste av krafter - under kapitalismen ett antistimulerande pissgöra för att skapa mer värde som kan ackumuleras som kapital.

Björkhagengruppen menar alltså att det finns en utsida i kapitalet överallt där människans kreativitet och livskraft ännu inte sålts till arbetsköparen. Och det är oviljan att tvingas göra det man faktiskt gör om dagarna i detta samhälle - till förmån för det fantastiska man faktiskt skulle kunna göra med sin kropp som motståndet skapas.

När jag har följt denna debatt så har jag slagits av frågan: vari är egentligen polemiken? Det är ju skitbra att Björkhagengruppen läst tusentals sidor Marx och därur funnit en skillnad mellan arbetskraft och arbete - men vad skulle det vara för argument mot Marcels idéer om att revolutionen inte bara kan vara kapitalets förfall utan även de nya gemenskapernas seger? 

Nästan alla jag känner som gett sig i kast att läsa Kapitalet säger att det var klurigt att förstå begreppen bruksvärde och bytesvärde. Jag läser boken nu och har precis insett att det är oumbärligt att förstå begreppens skillnader för att kunna läsa vidare i boken. Marx referar hela tiden till dessa begrepp och det gäller att veta exakt vad han menar för att förstå senare resonemang i boken. När jag förklarade för en vän så kom jag på ett bra sätt att beskriva skillnaden som jag vill dela med mig av.

Jag brukar tänka mig ett vanligt diagram/koordinatsystem med två axlar. Den ena axeln kan man tänka sig som den “kvalitativa axeln” eller bruksvärde-axeln. Den andra som den “kvantitativa axeln” eller bytesvärde-axeln.

Vad är då kvalitativt och kvantitativt? Jo en kvalitativ skillnad är en skillnad som gör att två ting till sina väsen är helt olika. En kvantitativ skillnad är när det är en skillnad mellan tingen, men de defineras ändå som samma typ av ting. En glass och en fotboll använder man på helt olika sätt, de har helt olika bruksvärden, och däri ligger det en kvalitativ skillnad. Men ta två koppar choklad där den ena är 40 grader varm och den andra är 60 - där kan man säga att det framförallt finns kvantitativa skillnader. Att de är olika varma gör dem inte till två helt olika sorters ting.

Marx använder sig av detta system för att påvisa att olika varor både har kvalitativa likheter och kvalitativa olikheter. En vara kan alltid definieras utifrån vad det är för konsumenten, hur det brukas. En basketboll kan definieras just som en boll man spelar basket med - ett par badbyxor kan definieras som ett par byxor man har när man badar. Inga svårigheter att hitta de kvalitativa olikheter där inte.

Men båda dessa varor kan ju också definieras som “en vara med ett visst bytesvärde” - det vill säga som kvalitativt lika ting! Och de kvantiativa skillnaderna beror alltså på skillnaden i bytesvärde.

Mitt tips till dig som funderar på att ge dig i kast - eller redan är igång - att studera Kapitalet är att tänka dig bytesvärde och bruksvärde som två olika sätt att definiera varor som aldrig går emot varandra. De bör snarare ses som två dimensioner, två axlar i ett koordinatsystem, med vilka man kan hitta de väsentliga likheterna och olikheterna.