Olle i Stockholm

Jag var nyss på punkspelning (på Stampen av alla ställen - men sedan jag var på Onkel konkel på Nalen har jag slutat förvånas). Det var väldigt trevligt. Det var den dialektiska rävens band Limbus. Dom öste på så att det regnade svett över oss i publiken. Jag drack fyra öl som smakade så där surt som bara Sendrups på fat, alternativt utången folköl med öststatsanstrukna namn, brukar göra. Ett annat band försökte låta som en kombination av Smashing Pumpkins och Bob Dylan. Jävlar så fult det lät.

En rolig anekdot jag kan berätta om kvällen är att jag rev sönder och slängde min biljett innan jag gått in. Det var nämligen så att vi satt och tog en öl femtio meter därifrån, och så helt plötsligt ger min kompis (vars släkting tydligen skall ha blivit lobotomerad när det begav sig, går det i arv?) mig en lapp som jag tar för en menlös flyer. Då jag är av en mycket svår natur så lät jag min existensiella ångest gå ut över den försvarslösa lappen. Utan att ens tänka den en tanke så kom jag på mig med att knyckla den och riva den till råriven konfetti av. Upplagd för punk som jag var så brydde jag mig inte ens om att kasta skräpet utan det fick ligga kvar på bordet och golvet. Så när jag var på väg in där banden skulle spela blev jag, efter att ha kommit förbi en leg-kollande vakt med dålig humor, tillfrågad var jag hade min biljett. Det var en alldelles ypperlig fråga och ångesten övergick från existensiell till panikartad sådan. Efter att min kompis informerat mig om att den där flyern jag utsatt för en god portion kulturrevolution faktiskt var en biljett så gick jag tillbaka till stället vi satt. Jag började rafsa och krafsa, leta och nosa, tills varje bit var upphittad! Gissa vad stolt jag var när jag pusslat ihop delarna till en biljett vid ingången till Stampen! Tja när jag tänker på det så var jag inte det minsta stolt, däremot skämdes jag som en otvättad hund, så det går väl jämt ut.

Så kom jag alltså in och där regnade det svett från det adrenalistinna punkbandet. Jag tyckte faktiskt att dom var riktigt schyssta, även om inte ljudet var perfekt. Lite för mycket känga för min punksmak (jag är som de flesta vet hopplöst nere i trallpunk) men vad gör väl det när känslan finns där?

Imorgon ska jag försöka få lite saker gjorda. Det är hemskt när man är arbetslös och man faller ned i en fullständigt slapp tillvaro. Hemskt när man faktiskt längtar tillbaka till hårda jobb och pluggtider.  

Nu kallar slafen. 

Ps. Jag längtar till fredag. Ds.  

Jag har flyttat och valt att stanna i Stockholm framöver. Det känns faktiskt sjukt bra. Nu ska jag bara se till att hitta en vettig sysselsättning innan jag står utfattig.

Jag har ännu inte riktigt lärt mig att använda lime i mina röror. Tycker inte att den tillför något särskilt så som jag hanterar den.  

Jag är mycket skeptisk till anarkisternas slogan "valet är en illussion". Kalla det (med rätta) för skämt, skådespel eller vad somhelst, men en illussion är väl det sista det är.

Jag är rätt trött. Imorgon ska jag packa upp mera. 

Häromdagen skrek jag surt åt en sosse som stod och tryckte i sin valstuga. Jag frågade retoriskt om sossarna var det där partiet som lade ner alla ungdomsgårdar i den här stan. Sossen blev sur och ropade något om att alliansen kommer att lägga ned dubbelt så många valstugor som sossarna. Vattentätt resonemang?   

Jag har packat upp mitt gamla Playstation och funderar på att spela igenom Resident Evil 3, som jag av någon anledning aldrig spelat fast jag uppenbarligen äger det.  

Snart fyller jag 23 år. Eller 23 jordsnurr, som folk skrev i KPs insändarsidor.

Jag plöjer en massa böcker för närvarande. Pinsamt nog har jag denna sommar läst tusentals sidor fantasy. Det är skönt att sluka sådant ibland.

Ibland känner man sig verkligen hopplöst efter. Vad ska man göra då?

Ikväll var det stor gathering hemma hos farsan, mycket trevligt. Svingod risotto var basmålet. Sedan fick vi köttätare äta kött bredvid om vi ville. Jag måste dock erkänna att parmaskinka alltid varit en skum företeelse i mina ögon. Det smakar lustigt och har en märklig konsistens - ingenting för en nordbo!

Efterätten var baklava som jag faktiskt tycker har tagit sig med åren. Jag minns att jag smakade det för säg fem år sedan och att jag då tyckte att det mest gjorde mina arma smaklökar förvirrade. Kanske var fem år en bra tid att stabilisera dem för nu smakade dessa bakelser ljuvligt!

Jag tog ett promenadvarv på elljusspåret sedan för att få igång kroppen igen efter sådana mängder av kokt ris och andra godsaker. Det var lite läskigt för att belysningen var inte påslagen och ungefär halvvägs var det kolsvart där träden låg som tätast! Mycket obehagligt eftersom det är fullt av rötter och gropar i spåret som är som gjorda för att vricka mina stackars spiror om man inte har någon uppsikt. Jag skämtade med mig själv att det är en skitborgerlig sak att synen lyfts upp till huvudsinnet och försökte släppa bilderna och låta de andra sinnen träda fram istället. Det roliga är att det faktiskt funkade. Nästan direkt lyckades jag orientera mig var jag var genom att vässa öronen och lokalisera den stora bilvägen. Sedan kunde jag faktiskt känna marken under mina fötter insåg jag när jag kände efter. Trots gummisulorna går det alldelles utmärkt att känna hur marken är formad om man bara känner efter och tar det lugnt - något som man garanterat inte gör i de ögonblick då man inser att årets vurpa är på väg och man bara kan be till högre makter att kotor och liknande inte skall krasa vid landningen. Efter ett tag hade jag helt fördrivit den obehagliga känslan av att vara ute i nästan kolsvärta och jag kände mig som en riktig agent.

När jag kom hem tittade vi på filmen Heart of Darkness. Jag tyckte faktiskt att den var sådär. Det trista är att jag inte ens känner mig peppad att läsa boken då jag bara känner att budskapet är torr antikapitalism inlindad i svårgenomtränglig poesi. Motbevisa mig gärna!

Imorgon skall vi prata om maskinernas utveckling. Sedan måste jag ta itu med mitt liv. Det känns rätt jobbigt faktiskt. Men lite kul också.

Rubriken ovan är från filmen Den engelska patienten. En döende kvinna skriver ett brev till sin älskade som desperat försöker hitta en doktor åt henne ute i öknen. I filmen läses brevet upp i diktform och är bitvis riktigt ljuvligt. Med orden citerade i rubriken menar kvinnan att människorna, i synnerhet hon och hennes älskade, aldrig kan reduceras till nationalitet eller härkomst. De verkliga länderna, det som verkligen betyder något, finns i människan själv och i mötet med den hon finner gemenskap i. Ja det är ju iget nytt. Men smaka på det. We are the real countries. Jag gillar det.

Idag kom jag för övrigt på att jag tror att jag är mer partigängare än vad jag tidigare trott.

Jag sitter och dricker mitt kaffe. Har åkt på en släng av jobbig förkylning. Hals och huvud gör ont som tusan. Jag borde stormplugga nu inför kursen. Har en jäkla massa kvar att läsa på bara fem dagar.

Nästan alla mina kompisar drar till Arvika nu. Jag är faktiskt inte ett dugg avundsjuk. Trots att jag har haft bland de finaste tillfällena i mitt liv på festival så minns jag så väl all skit som kommer med det också. Känslan av att vara kall, blöt, sjuk, kär, deprimerad, full, glad, smutsig, tillrufsad och sömnlös sedan några nätter tillbaka - allting samtidigt - är ganska destruktivt för ens väsen. Speciellt om man som jag gillar att leva i en ganska lugn tillvaro annars. Nåväl, hoppas alla som åker får det kul, kanske är några veckor i livet som trasproletär precis vad som behövs för att få perspektiv på sin alienerade tillvaro.

Idag var kapitalet-cirkeln i god ordning och simmade efter studierna. Det säger ju sig självt att man måste kyla ned sig efter att ha debatterat om Kapitalet. Dessutom finns det ju nya studier på att smarthet kräver stora portioner stimulans utanför de teoretiska och akademiska projekt man vässar sitt intellekt med. Därför krävs det alltså nedsänkning i Mälaren efter mötena för att få in kunskapen på ett korrekt sätt.

Kort om cirkeln så kan jag säga att jag är svinpepp. Marx är en kille helt i min smak. Han kan konsten att lyfta upp det fulaste och tråkigaste av ting och göra snygg prosa av det. Exempelvis när han snackar om de stackars maskiner som aldrig kommer till användning och förblir onyttiga. Man lider verkligen med de stackarna. Hur skall spinnstolen klara sig om den inte besjälas av "arbetets eld"?

Nåväl, här tänkte jag ju avhandla simningen framförallt. Vi drog alltså ut på långholmen för bad och sol. Efter att ha balanserat lite slött på linan ett tag tog en pionjär vid namn sexylinda tag i det vi alla hade i tankarna - simningen över till Kungsholmen. Det finns ingen kungsväg, trots namnet, till den ön. Det är bara att frusta och pusta och simma på tills man är över. Fyra kamrater valde att trotsa rädslan och ge sig i kast uppgiften. Dock fanns det många farligheter på vägen. Fartgalna yuppiesvin körde sina båtrace och såg inte det minsta fundersamma ut över huruvida vattnet kunde tänkas vara fullt av simmande kommunister. Kanske bara bra i o f s för sig. Alla vet ju att den härskande klassen aldrig är sen att ta till de fegaste av våldsmetoder. Men vi stånkade på och kryssade snyggt mellan alla de båtar som man inte gärna blir påkörd av. När vi siktade Kungsholmens yttersta udde såg vi att det fanns en lian där - som om vi efter en lång och mödosam färd först vid målet förstått vad vi sökt! Tyvärr var den något av en besvikelse. Tillbakavägen tycktes inte lika farlig. Kanske var det en större portion sturskhet med i bilden nu när det bara var att upprepa samma bedrift. Hela och inte alltför orena gick vi till slut upp på långholmens strand mycket belåtna. Dock inte mätta, jag insåg att det hela hade tagit på krafterna så kort därefter uppsökte jag mig en grill (vad jag åt är väl oväsentligt, vill dock påpeka att jag inte var så vulgär att jag tog en mosbricka). 

Denna helg har jag hunnit med att gå på två fester. Det brukar räcka gott med en för mig, men den här gången gav jag mig tusan på att inte vara kille som inte "var där".

Den första festen i fredags, började mycket trevligt med grillning och sedermera bad. Sjön vi badade i var lite lustig för den saknade botten. Där botten skulle finnas fanns bara ett skikt av slem och gelé. Jag har förvisso aldrig haft något emot sådana substanser men att dyka i dem var lite obehagligt faktiskt.

När festen började komma igång så kom en berömd klick av högljudda ungdomar och besökte festen. Jag har hört att dessa inte gillar "automarxare" som håller på att snacka om snattning som kampmetod. Denna kritik verkar de ha kastat all världens väg för väl på festen var de helt inne på den autoreduktionistiska linjen. All öl och sprit som fanns tillgänglig hälldes i deras törstiga tonårshalsar illa kvickt, och jag fick äran att se en kille stilla magkurrandet genom att trycka i sig ett helt paket korvbröd. De som trott sig vara ägare av sprit och käk fick sig en påminnelse om att egendom ju faktiskt är stöld. När festens alla öl var uppdruckna var det dags att gå över till stolkastning från balkongen. Efter att jag stuckit skall de tydligen ha fortsatt att förgylla festen med sin tillvaro genom att puckla på en djurrättare. Frågan är om man skall skratta eller gråta över att tillhöra samma "rörelse" som dessa ungtuppar.

Jag var även på fest ikväll och det var betydigt lugnare klientel där. Den orkar jag dock inte berätta om. Ni får hålla till godo med denna bild istället (och försöka luska ut vad den har med någonting att göra):

Ikväll var jag ute och sprang. Det har blivit en trevlig vana för mig. Dock insåg jag först ikväll hur sjukt mycket jag ryckt upp mig med den senaste tidens träning. Jag sprang nämligen med min kollektivkompis som är en skicklig boxare och har spenderat mycket tid i olika träningslokaler i sina dar. Och efter ett tag märkte jag att jag faktiskt var snäppet piggare i stegen än honom. När jag var klar hade han gett upp och jag hade tillryggalagt över en mil på personlig rekordtid.

Det hela fick mig att tänka på, den överlag kassa, filmen Greenstreet Hooligans med Elijah Wood. I en scen beskriver han hur härligt det är att inse att ens kropp inte är gjord av glas och att den faktiskt tål en hel del stryk. Det kände jag i hela mitt väsen när jag för en gångs skull visade mig kapabel att kuta över en mil ganska snabbt utan att bli helt förstörd.

Jag har visserligen aldrig haft speciellt dåligt självförtroende. Men jag har ändå alltid, vid utmaning från en kompis i en fysisk sport, fått nöja mig med en andraplats. Det tror jag förvisso har varit ganska nyttigt för ens person. Jag har aldrig varit särskilt mycket för människor som har varit bäst på allting i sina liv och som tror att de kan tokäga upp alla som kommer i deras väg. Men för alla oss andra som inte upplevt livet som ett idoga segerskördande kan en liten glimt av bekräftelse vara nog så nyttigt. Därför sitter jag här och firar min seger med en kaviarmacka.

Jag har rakat min arma skalle. Det var efter en svettig springtur som jag tog beslutet. Jag såg kalufsen och hjärtat sjönk av tanken att jag stod inför att reda ut den djungel som växte på mitt huvud. Tänk vad icke-innehav av balsam kan göra för ens hår! Vill du se ut som trasselsudd? Då är lösningen nära, se då bara till att icke-köpa balsam nästa gång du handlar så går dina drömmar i uppfyllelse! Tja jag valde alltså att ta fram trimmern och raka av allt på fyra röda istället för att försöka rädda den usla ursäkten till frisyr som betungade mig. När jag någon minut senare såg mig i spegeln tittade en sibirien-fånge eller möjligtvis en nazist på mig från andra sidan spegeln. Det enda jag kan göra nu för att inte bli rättmätigt nedslagen av kidsen i Bredäng är att klä mig som en hiphopare. Jag väljer alltså hellre att bli utskrattad som en whigger än nedslagen som en nazist, den förstnämnda gruppen har jag i alla fall vissa sympatier för vilket jag faktiskt inte har för den senare (dock höll jag på Tyskland i fotbolls-vm).

Hårlös och eländig har jag valt att fortsätta läsa Massimo de Angelis istället för att deppa över mitt nya äggformade anlete. Tyvärr har det inte varit alltför spännande grejer. Kanske hade det varit nytt och fräscht för den ingrodda partigängaren men för mig är mycket sådant som man läst om och om igen i tidskrifter som riff-raff. I fortsättningen kommer han att slänga sig med tre begrepp som han tycker karaktäriserar kapitalet bra: kapitalets telos, kapitalets drive och kapitalets conatus.

Telos är ett slags mål hos kapitalet. Men han använder inte ordet mål eftersom det lätt kan förknippas med det uttalade målet för en eller flera kapitalister. Istället är telos kapitalets allmänna mål som gör att det oberoende av enskilda individers tyckande stakar ut vägar för sin expansion och erövrande. Telos kan ses som en immanent kompass hos kapitalet.

Begreppet drive använder Angelis för att beskriva kapitalets permanenta påtvingade brådska. Då handlar det inte om enskilda personers stress utan om att alla de små produktionsprocesserna skruvas upp av det stora "nätet" och varje enskilt kapital alltid tycks befinna sig i en sjuk brådska. Angelis sammanfattar begreppet drive till "a sense of urgency" hos kapitalet.

Begreppet conatus är ett begrepp Angelis lånat från Spinoza. Det kan beskrivas som en naiv och omedveten förmåga att förebygga framtida problem. Här kommer klasskampen in i bilden som Angelis menar ofta är en conatus för kapitalet. När kapitalisterna vill ha snabba och stora profiter och försöker skära i välfärden kan klasskampen gripa in och rädda kapitalet från nedskärningar som skulle riva upp hål i reproduktionen av arbetskraft.

Lägg märke till att Angelis inte använder begreppet kapitalism. Han är kritisk till begreppet eftersom det antyder att kapitalet skulle vara som ett slags akvarium som vi alla simmar omkring i (obs detta var mina ytterst fria tolkning) när det i själva verket bara är en av många sociala krafter och nätverk vi lever i. Detta tycker jag är lite rörigt. Var kommer alienationen in i bilden? Kan det ses som en kritik av teorierna om den reella underordningens spridande utanför fabriken? Än så länge ger han inte mycket till svar. Förhoppningsvis kommer det senare i boken!

När är man modig egentligen. Svaret får vi i ett samtal mellan far och son i boken A Game och Thrones av George RR Martin:

Bran thought about it. "Can a man still be brave if he’s afraid?"

"That is the only time a man can be brave," his father told him.  

Den senaste tiden har jag haft två mäktiga badupplevelser.

Först var när vi var ute ett gäng på långholmen i sommarnatten. Jag och en kompis bestämde oss för att kasta oss i vattnet och simma en bit. När vi hade simmat ut några hundra meter började vi skoja om att simma hela vägen till kungsholmen. Ju längre vi kom desto seriösare blev vi. Så efter tio minuter började vi faktiskt närma oss Kungsholmens strand. När vi kom upp var vi trötta och kalla och diskuterade t o m att gå tillbaka (det hade ju inte varit så kul att få kramp mitt ute i mälaren) - men att gå över västerbron iklädda endast blöta kalsonger var inget som lockade just då så vi sporrade varandra lite och började simma tillbaka. Det var en härligt pirrig känsla att vara ute på så djupt och strömt vatten utan någon somhelst livlina att falla tillbaka på. Jag förstår verkligen dom som håller på med extremsport. När vi väl var tillbaka hade det övriga sällskapet hunnit bli rejält skraja över var fan vi hade simmat iväg. Så här i den nyktra efterhanden känns det hiskeligt att ha simmat långholmen-kungsholmen tur och retur på fyllan. Men jag ångrar inte för en sekund att vi gjorde det.

En annan rolig badhändelse var när min kapitaletcirkel skulle rekreera sig lite, efter hårda studier om hur värde egentligen förmeras, med bad och bus i vinterviken. Vi letade upp en härlig udde som hade något väldigt få andra uddar har, tro det eller ej: en lian! De som var duktigast att svinga sig ut slungades säkert femton meter ut i vattnet. Tyvär kunde jag inte räkna mig till de skickligare liansvingarna, jag hade lite problem med tekniken och rasade oftast av lianen innan pendelrörelsens slut. Men de gånger då jag kom ut långt ut på sjön, för att i någon sekund vara helt viktlös, för att sedan smashas skoningslöst mot den hårda vattenytan - då var det riktigt fint att leva.