Olle i Stockholm

Även jag har bestämt mig för att flytta till wordpress. Detta för att jag inte riktig gillar att blogsome är så sjukt ruttet. Välkomna till den här

Jag har tänkt en del på alla dessa söta herrar "marxistiska ekonomer". Jag har kommit fram till att dom suger. Vet ni varför? Jo för att i grunden är dom alla knähundar på Johan Norberg. Varför då, undrar ni. Jo därför att dom inte förstått ett piss av Marx "kritik av den politiska ekonomin". Går du på en föreläsning i "marxistisk ekonomi" så kommer du att introduceras för begrepp som vara, mervärde, variabelt kapital och sådant. Sedan får man lära sig att det är mycket viktigt att byta ut borgarnas ekonomiska kategorier med dessa nya begrepp.

Problemet med detta är att man inte förstått att hela poängen är att man inte kan förstå världen med ekonomiska begrepp. De marxistiska ekonomerna försöker närma sig verkligheten genom att debattera tillväxt, BNP, handelsavtal tills de blir blåa i ansiktet. Till följd av det så förstår de, precis som liberalerna, politik genom att följa kongresser, tidningar, partiledare och organisationsuttalanden (jag menar så klart inte att sådant är ointressant, bara det att det ligger "ovanpå" en reell klasskonflikt som inte nödvändigtvis avspeglas perfekt i den administrativa politiken).

Hela poängen anser jag är att man inte kan förstå världen med ekonomins statistiska helvete. Det klart att man ibland måste generalisera. Men när en människa mer diskuterar världen i siffror och kalkyler, än i konkret analys av hur produktionen och klassammansättningen ser ut, då är man verkligen på svag liberal is.

Vad betyder detta svammel från min sida egentligen? Jo att du som inte förstår vad de stora marxistiska ekonomerna snackar om gott kan ta det lugnt. Det är dom som inte fattat att Marx poäng i grunden är att det som är intressant är hur produktionen och klasskonflikten ser ut - och att det ekonomiska svammlet är en dimridå ovan de reella förhållandena. Det räcker inte med att byta ut ordet tillväxt mot "kapitalackumulation" för att särskilja sig. För att förstå kapitalet måste vi börja i hur det mänskliga livet fungerar helt enkelt. Och i stor skala så måste man så klart tänka mer abstrakt, prata om ett samhälleligt liv osv. Men vill man t..e.x förstå hur kapitalismen förändrats, då måste man börja i att kolla hur olika konkreta produktionsprocesser ser ut. Det enklaste är att börja med sin egen arbetsdag och sedan jämföra med hur en arbetsdag såg ut inom samma yrke förr.

Att börja med att titta på ekonomiska diagram, när man vill förstå förändringar i kapitalismen (globalt som lokalt) är ungefär som att öppna ett världsatlas om man vill kolla vad det är för väder ute.

Nu ska jag börja blogga igen, jävlar anamma!

Jag vet inte riktigt varför det varit så tyst på sistone. Förmodligen för att jag fick prestationsångest när jag märkte att det faktiskt finns folk som läser denna blogg. Det jag föll på var även att det inte fanns någon somhelst struktur. Och när jag bara blev deprimerad över att jag aldrig tog mig tid att skriva seriösa grejer så slutade jag även med det oseriösa. Nu har jag tänkt mig att jag ska tillåta mig själv att skriva korta obearbetade reflektioner närhelst jag känner för det, men även arbeta med längre grejer som bokrecensioner osv. som jag inte publicerar samma dag som jag påbörjar det. Så får vi se om det blir något

Jag har lite frågor till folk som kan: hur fan gör man länkar i den text man skriver. Om jag t.e.x vill lägga in en länk i ett ord, som heter ngt helt annat, så att adressen inte syns utan man bara klickar på ordet - hur gör man då?

Sen undrar jag om ngn kan förklara varför de gamla posterna blir kursiverade. Sjukt irriterande!

Läslistan har jag helt frångått, om ärligheten ska fram, och jag har mest dykit ned i skum skönlitteratur.

För er som undrat vad jag sysslar med såhär i det ruggiga klimatet så jobbar jag på fritids. Det är ganska kul.

Men det är också så sjuhelsike jobbigt. Jag kan inte fatta hur barn kan vara så elaka ibland. Och det värsta är att man ju tvingas bli en del av rationaliserings och uppfostringsmekanismen.

Höst kan verkligen vara sjukt segt. Speciellt när man är arbetslös. Jag var ute och sprang ikväll för första gången på flera månader. Jag kände mig som en pensionär jagad av vargar.

Jag hatar att vara sönderstressad av att inte ha något att göra. Allt som oftast har det varit min stora dröm att få tid till att sova, läsa och träna. Gudarna ska veta att jag sover. De andra två har det varit lite si och så med. Jag bestämde mig tidigt för att läsa minst en timme om dagen, för att inte tappa konceptet helt. Och det har jag förvisso klarat av. Men i det känns försvinnande lite när man har hela dagen på sig.  

Ett annat deprimerande bakslag skedde idag när jag skulle laga god mat. Kikrärtsgryta med saffran, citron, färsk koriander och mycket annat smaskigt vankades. Det hela gick som smort förutom att kikärtorna legat i blöt alldelles för länge, dom hade jäst till sig i vattenbunken och luktade skumt! Ni som har studerat den berömda körsbärsscenen i Emil kan gissa er till vad som hände. Ja förvisso slog jag inte ihjäl hönsen med min tama gris, men jag tyckte faktiskt att jag blev lite berusad av kikärorna. Framförallt smakade dom skumt och grytan smakade som om man hällt i ett par deciliter mäsk i den. Jävlar så irriterad jag var när jag insåg att det bara var att kasta hela jättesatsen med österländsk lyxmat. Ett tag funderade jag på att göra som Emil och G-K och helt sonika gå bärsärk, men det känns ytterst kontraproduktivt att slå sönder sitt eget hem. Jag åt en halvliter glass istället. Nu mår jag illa.  

Jag kan verkligen rekomendera boken Människans rikedomar av Leo Hüberman. Beskriver Europas historia från den tidiga medeltiden fram till kapitalet ur ett annorlunda perspektiv. Utan att vara särskilt tråkig går den från den ena viktiga samhällsförändringen till den andra. Jag funderar på att sammanfatta den här.

Det är förbannat trist att fördumningen sprider sig över samhället som en löpeld. Frågan är hur den kan göra det samtidigt som informationsfödet ökar och ökar som en syndaflod av påträngande icke-vetande. Väldigt hemskt. Folk går och ska ha koll på precis allt, vem som gjort vad, vad som hände i lördags, vem i det där bandet som knullat vem. Det är riktigt pinsamt om det börjas snackas om ett band man inte ens hört namnet på. Samtidigt ger folk blanka fan i vad som finns emellan oss människor. Alla har koll på att jorden i sin platthet snurrar runt solen. Men vad snurrar vi människor omkring när vi i våra liv gång på gång kommer till ställen vi varit på?

Jag tror att det i grunden handlar om att folk är knäckta. Moraliskt, fysiskt och mentalt. När den välbeställde mannen i sin Volvo-idyll är norm i informationskanalerna får man för sig att man är ett undantag i sin misär. Man sitter med ångest i magen och smärta i musklerna på lunchrasten och läser i dagstidningarna om människors problem. Var kan man egentligen få tag på en riktigt riktigt god latte i Vasastan? Börjar inte Mosebacke bli lite väl galne gunnar med alla rötjutsberusade förortsmorsor som sitter och pratar för högt om ytligheter? Har inte The Hives varit ute så länge att de börjar bli lite småinne igen? Ja sen finns det förvisso styckmördarna och co. Men dom kan man nästan relatera till ännu mindre, om sanningen ska fram.

 
Så där sitter man och undrar om man är den enda som har ont i ryggen… eller är på jakt efter ett jobb och minskar på ambitionerna ju mer desperat situationen blir… eller är sjukskriven… eller står med en lätt "hur fan ska jag klara mig i framtiden"-ångest av outgrundliga anledningar. Arbetarklassen har blivit en kuvad hemmafru som intalar sig att det är hennes fel gubben pucklar på henne. Man har ju gjort sina val. Man får inte ens kalla sig arbetare. Sådana finns nämligen inte längre.

I denna situation tror jag att det är oerhört viktigt att helt sonika sprida berättelser om klassens situation. Trots att jag var vänster när jag jobbade som brevbärare, och gärna pratade vitt och brett om "arbetarklassens intressen", hade jag ändå en sjuk känsla i kroppen av att "så här överjävligt kan ju inte jobb i regel vara, hade svenska folket utsatts för det här hade det gjort uppror". Och jag fick alltid en aha-upplevelse varje gång jag hörde kompisars berätta om sina kneg som var precis lika överjävliga. Vi behöver inte grisnyllet Virtanen för att ta reda på vad som fattas i de allra flesta människors liv - det kan vi ta reda på genom att helt enkelt erkänna våra skitsituationer och börja snacka med varandra.

Planerar du att träffa en gammal skolkompis snart, och du är orolig att det ska bli lite stelt? Typ att ni har så lite med varandras liv att göra att ni mest kommer att snacka om de senaste filmerna och dunka varandra i ryggen och berätta hur bra det går - när det egentligen inte ens går särskilt bra? Varför inte helt enkelt avhandla vad som är jävligt, ta risken att det kanske förstör stämningen lite att säga att jag mår skit för att de här grejerna i mitt liv (jobbet/arbetslösheten/skolan/osäkerheten/prestationsångesten eller vad det nu kan vara) gnager i mig hela tiden. Då kan ni säkert upptäcka att ni trots allt har sjukt mycket att snacka om trots allt, att dina gamla skolkompisar är lika lite intresserad av de nya plattorna eller filmerna som du.

Den gamla klassiska folkbildningen i andra internationalen-style är mer och mer dödsdömd. Det har sina orsaker att folk inte går på studiecirklar om ditten eller möjligtvis datten när de är fjättrade av sina egna liv. Jag tror att en ny folkbildning endast kan springa ur direkt kommunikation om hur folk faktiskt har det och mår. Bildning genom diskussion. Undersökning om hur klassen faktiskt har det idag och vad den kan och bör göra för att få det som den vill ha det. 

Jag har författat en läslista på vad jag tänker läsa den kommande tiden. Anledningen är att jag är så trött på mig själv att jag aldrig kan ha något fokus i min läsning. Det är en "tragisk nödvändighet" helt enkelt. Tanken är att jag bara får läsa tre böcker/texter samtidigt. Och snubblar jag över något nytt intressant som jag vill läsa om så får jag inte bara lägga allt åt sidan, då får den boken snällt hamna längst ned på läslistan tills jag kommer dit. Kom gärna med tips på böcker som jag verkligen borde läsa! Om jag finner de intressanta så hamnar de på listan, och då kommer jag förhoppningsvis dit förr eller senare. Jag markerar tydligt vad jag är klart med (överstruket) och vad som är under läsning (fet stil), så kan ni följa mig var jag ligger i min läsning

Tyska bondekriget 
Människans rikedomar
Kapitalet, Band ett
Trettioåriga kriget 
Q
Filosofins elände
Imperiet
Parismanuskripten
Tyska ideologin
The beginning of history
De engelska massornas moraliska ekonomi
A feast for crows 
Inka
Låt den rätte komma in
Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia
Dracula
Skådespelssamhället
Riff-raff 8
The hedge knight
Kapitalet, band två
Tjänstekvinnans son 1
Kapitalet, band tre
Tjänstekvinnans son 2
När kapitalet tar till vapen
Övergångar från antiken till feodalismen
Fronesis nr 11-12 (Våldsnumret)

Jag har tänkt en del på att det verkar råda koncensus kring vad begär är. Det är alltid saker som går att relatera till produktion och reproduktion av sitt uppehälle. Allt annat är uttryck för bortskämdhet eller obehagliga avvikelser. Följande rader ur Fucking Åmål tycker jag är tänkvärda, och skulle någon få för sig att skriva ett punkens manifest skulle det inte behövas mer än att citera dem.

JESSICA
Nej, men du är aldrig nöjd. Du får precis allt det du vill ha.

ELIN
Vadå, får allt det som jag vill? Vad vet du om det? Vad fan vet du
om det?

Jag debatterade på ett debattforum nyss. Där försvarade jag konceptet kring ett osynligt parti mot en drös kritik. Det känns lite lustigt att jag försvara något som jag själv, så här i backspegeln, är väldigt kritisk mot. Men eftersom förstelnad vänsterideologi är det värsta jag vet så kände jag ett visst behov av att skriva några rader till OPs försvar. Jag har även planer på att skriva en mer kritisk post om osynliga partiet nån gång. Men tills vidare delger jag vad jag tycker varit bra och intressant med projektet. Observera att det är ett svar i en debatt, så det kanske inte kommer helt till sin rätt på en blogg.

Osynliga partiet kan enligt mig tolkats som ett nytt angreppsätt att tolka och förhålla sig till dagens klasskamp genom att anpassa initiativ, aktivism och ledarskap till den rådande klassammansättningen.

Din poäng om att det behövs organisering faller platt. Det är ingen som varit drivande eller tagit initiativ till OP som talat emot organisering. Hela grejen har ju handlat om att lyfta upp och kanalisera kamper. Sedan kan vi traggla ledarskap hur länge som helst. Faktum kvarstår att ledarskap inte uppstår ur tomma intet. Det kommer varken spontant eller från en vässad vänsterhjärna som studerat ”arbetarklassens historiska misstag”. Ledarskapet uppstår i kampen. Jag är inte nödvändigtvis emot central koordinering. Mycket av det som skett inom ramen för OP-kampanjen har ju varit centralt koordinerat! (även om dessa tyvärr varit ganska ointressanta aktiviteter, vilket är en del av min, i mitt tycker mer nyanserade, kritik). Sedan kan folk tycka olika om hur ett ledarskap bör vara organiserat. Men fokuset på en klassrörelse bortom dagens vänster förblir relevant.

Som parentes kan jag tillägga att jag förvisso personligen tycker att demokratisk centralism är hopplöst ute. Demokrati innebär ofta att en organisation förstelnar och att det som en gång varit dynamiken försvinner eftersom beslutet och handlingen separeras till två olika saker. Centralism är något som kan vara bra men som dogm och i kombination med demokrati innebär det att ledare förvandlas till byråkrater och att nyckelpersoner förvandlas till bromsklossar i och med att kampen skiftar och beslutsprocesserna och administrationen halkar efter. Istället tror jag att nyckelpersoner och organisering måste springa ur de reella behoven. De som visar sig vara ledargestalter i en kamp är helt enkelt ledargestalterna just då! Kampen måste forma organiseringen. Detta är dock varken representativt eller avgörande för OP-kampanjen, men det var du som blandade det kortet…

Jag är i skåne. Det är mycket trevligt. På lördag ska jag till Köpenhamn tänkte jag. Det ska vara en massa aktiviteter kring det nedläggningshotade ungdomshuset.

Valet var inte lite deprimerande. Men det som är mest deprimerande är att det känns som att ingen fattar vad det handlar om. Folk oroar sig över Sverigedemokraterna och partierna diskuterar hur de ska göra för att de inte ska få "vågmästarrollen". Det finns två bra sätt att bli kvitt SD och rasismen, och det gäller för alla riksdagspartier: sluta för en arbetarfientlig politik, sluta för en rasistisk politik! Allt valtekniskt tjaffs därutöver känns mest som trams.

Jag tror att sossarna och vänstern inte bara förlorade på högervindarna. Jag tror att dom förlorade för att dom har en så sjukt arrogant inställning till arbetande och utsatta människor. "Det går bra för Sverige" är att pissa på alla utbrända, deprimerade, osäkert anställda, arbetslösa eller arbetsskadade stackare som detta land inhyser. Det spelar ingen roll om man kallar kapitalackumulationen för tillväxt och säger att det är bra om den går bra. Den stinker fortfaranda av outsägliga mängder mänsklig ångest. Och pepparsprej såklart.

Vänsterpartiet å sin sida har varit helt fixerade vid arbetsrätt och att facket bibehåller sin makt. Att arbetsrätten och facket inte skyddar den framtida arbetarklassen verkar kapitalets vänsterpolitiker inte ha förstått. Visst kan en högre lön och en löneförhandling vara avgörande för ens väl och ve. Men de allra flesta människor skyddas mycket lite eller inte alls av facket från den permanenta exploateringen. Det är inte bara Reinfeldts fel om facket tappar sina medlemmar den kommande tiden. Det är framförallt fackets eget fel som inte har kunnat anpassa sin oranisering till de dimensioner där klasskampen verkligen står.  Och att försöka tackla den situationen genom att försöka panikvärva tillbaka arbetarklassen till facket, det ser jag som både naivt och arrogant.

Denna krönika beskriver bra hur jag ser på framtiden. 

http://www.motkraft.net/index.php?view=column&id=7

Skådespelet är ett ständigt opiumkrig för att hamra in uppfattningen att nyttigheter är detsamma som varor …

Guy Debord

När GD likställer skådespelssamhället med ett opiumkrig åsyftar han de krig som England (och delvis Frankrike) förde mot Kina på 1800-talet. De gick till så att opium pumpades in i Kina för att England skulle ha något att byta mot Kinas dyrbara handelsvaror. Man skapade behov hos den kinesiska befolkningen som krävde att Kina importerade opium. Detta ledde givetvis till ett omfattande missbruk i Kina. När Kina desperat försökte avbryta importen av opium genom att hindra engelsmännen från att föra in det i landet - attackerade England Kina och tvingade kineserna att se sin egen befolkning bli beroende av knark. Vid två tillfällen tvingade man med krut och kulor igenom den massiva flödet av opium in i Kina. Med tiden blev såklart opium en del av det kinesiska livet. Ett reellt behov hade tvingats på de kinesiska massorna. Helt plötsligt hade England en vara som de stolt kunde byta till sig te, silke och porslin med. Och kineserna bytte.

Detta påminner mycket om hur företaget Comviq behandlar sina kunder (en grupp jag tillhör). Jag blev stoppad på stan av en manisk försäljare som aldrig  frågade mig om jag ville ha hans produkt (jag är helt seriös, jag blev aldrig tillfrågad, jag blev beordrad). Han sa bara: "jaha du har kontantkort, men då ändrar vi det till abonemang så tjänar du svinmycket pengar varje månad" - och vips, efter massor av svåra knep, förminskande och tillrättavisning, så hade jag skrivit på en lapp där jag godkände att Comviq gjorde mitt kontantkort till abonemang. Eller ja det var så det lät.

Jag fick aldrig nån riktig info om hur det skulle gå till. Helt plötsligt en dag ser jag bara att mitt kontantkort är dött. Efter många om och men får jag hem ett nytt kontantkort som är bundet till mitt abonemang. Det som från början bara var att skriva på ett papper och tjäna en massa pengar blev direkt ett helvete med att jag var tvungen att föra över alla mina nummer till det nya kortet samt att jag fick en massa pin-koder som är omöjliga att hålla reda på. Nu sitter jag t.e.x med mobilen avstängd för att pin-koderna ligger hemma hos morsan medan jag sitter hemma, mycket man har för att man ringer billigt nu! Sedan kommer det på sådana grejer som att man inser i god tid efter att nu är jag inte alls lika anonym längre. Mitt kontantkort var aldrig formellt bundet till mig som person, men nu kan alla mina sms spåras till min identitet. På en kort tid så insåg jag alltså att det inte var så flashigt. Det trista är ju egentligen inte just den här grejen, det är ju att det överallt är samma visa. Små processer som tvingar in en i en massa skit och till råga på allt hänvisar till ens sunda förnuft när de gör det!

Men det värsta var ändå i morse, och det är här opiumkriget kommer in i bilden, när jag bakfull låg och sov i svinottan. Gissa inte om jag blir väckt av en rad sms från comviq. Dessa innehöll olika former av grattismeddelanden - för att Comviq bjudit mig på en månads musiksignal som spelas upp när folk ringer till mig! Helt ofrivilligt, från min sida, måste alltså alla som ringer till mig utstå värdelös porrfilmsmusik där det är tänkt att det skall tuta informativt om att min mobil ringer. Och det tycker Comviq alltså att det är värt att väcka mig för att gratulerande informera mig om vad jag blivit påprackad. Snacka om att pressa in påstådda behov i folks stackars huvuden. Och det hemska är att snart kommer man väl sitta där och köpa sådan skit själv. Om inte annat för att byta ut den nuvarande porrfilmsmusiken. Och om man skulle få för sig att göra något emot detta blir man genast utdefinerad som en vådligt obehaglig provokatör som förr eller senare måste tillrättavisas av staten.  

Ja det är ju så att man spyr. Jag tror att jag måste gå en promenad och lugna ned mig.