Folkbildning
Det är förbannat trist att fördumningen sprider sig över samhället som en löpeld. Frågan är hur den kan göra det samtidigt som informationsfödet ökar och ökar som en syndaflod av påträngande icke-vetande. Väldigt hemskt. Folk går och ska ha koll på precis allt, vem som gjort vad, vad som hände i lördags, vem i det där bandet som knullat vem. Det är riktigt pinsamt om det börjas snackas om ett band man inte ens hört namnet på. Samtidigt ger folk blanka fan i vad som finns emellan oss människor. Alla har koll på att jorden i sin platthet snurrar runt solen. Men vad snurrar vi människor omkring när vi i våra liv gång på gång kommer till ställen vi varit på?
Jag tror att det i grunden handlar om att folk är knäckta. Moraliskt, fysiskt och mentalt. När den välbeställde mannen i sin Volvo-idyll är norm i informationskanalerna får man för sig att man är ett undantag i sin misär. Man sitter med ångest i magen och smärta i musklerna på lunchrasten och läser i dagstidningarna om människors problem. Var kan man egentligen få tag på en riktigt riktigt god latte i Vasastan? Börjar inte Mosebacke bli lite väl galne gunnar med alla rötjutsberusade förortsmorsor som sitter och pratar för högt om ytligheter? Har inte The Hives varit ute så länge att de börjar bli lite småinne igen? Ja sen finns det förvisso styckmördarna och co. Men dom kan man nästan relatera till ännu mindre, om sanningen ska fram.
Så där sitter man och undrar om man är den enda som har ont i ryggen… eller är på jakt efter ett jobb och minskar på ambitionerna ju mer desperat situationen blir… eller är sjukskriven… eller står med en lätt "hur fan ska jag klara mig i framtiden"-ångest av outgrundliga anledningar. Arbetarklassen har blivit en kuvad hemmafru som intalar sig att det är hennes fel gubben pucklar på henne. Man har ju gjort sina val. Man får inte ens kalla sig arbetare. Sådana finns nämligen inte längre.
I denna situation tror jag att det är oerhört viktigt att helt sonika sprida berättelser om klassens situation. Trots att jag var vänster när jag jobbade som brevbärare, och gärna pratade vitt och brett om "arbetarklassens intressen", hade jag ändå en sjuk känsla i kroppen av att "så här överjävligt kan ju inte jobb i regel vara, hade svenska folket utsatts för det här hade det gjort uppror". Och jag fick alltid en aha-upplevelse varje gång jag hörde kompisars berätta om sina kneg som var precis lika överjävliga. Vi behöver inte grisnyllet Virtanen för att ta reda på vad som fattas i de allra flesta människors liv - det kan vi ta reda på genom att helt enkelt erkänna våra skitsituationer och börja snacka med varandra.
Planerar du att träffa en gammal skolkompis snart, och du är orolig att det ska bli lite stelt? Typ att ni har så lite med varandras liv att göra att ni mest kommer att snacka om de senaste filmerna och dunka varandra i ryggen och berätta hur bra det går - när det egentligen inte ens går särskilt bra? Varför inte helt enkelt avhandla vad som är jävligt, ta risken att det kanske förstör stämningen lite att säga att jag mår skit för att de här grejerna i mitt liv (jobbet/arbetslösheten/skolan/osäkerheten/prestationsångesten eller vad det nu kan vara) gnager i mig hela tiden. Då kan ni säkert upptäcka att ni trots allt har sjukt mycket att snacka om trots allt, att dina gamla skolkompisar är lika lite intresserad av de nya plattorna eller filmerna som du.
Den gamla klassiska folkbildningen i andra internationalen-style är mer och mer dödsdömd. Det har sina orsaker att folk inte går på studiecirklar om ditten eller möjligtvis datten när de är fjättrade av sina egna liv. Jag tror att en ny folkbildning endast kan springa ur direkt kommunikation om hur folk faktiskt har det och mår. Bildning genom diskussion. Undersökning om hur klassen faktiskt har det idag och vad den kan och bör göra för att få det som den vill ha det.
strålande inlägg. Många har svårt att hinna med det där mötet eller diskussionsträffen (om man ens är intresserad).
När media väl tar upp vår situation så är det ofta ur perspektivet att vi måste jobba hårdare eller att vi fuskar.
Comment by herman — October 6, 2006 @ 11:51 am
Word!
Att det måste till något nytt ät helt klart. Det du pekar på kan vara en framkomlig väg. Känns som att en reaktion på det allmänt minskade engagemanget skulle kunna vara att “ja, det är hårt nu men det innebär att vi måste jobba ännu hårdare med exakt samma insatser”. Det innebär att en minskande hård kärna av aktivister ska fixa torgmöten, fixa demos, fixa föreläsningar och fixa filmvisningar. I ett sådant läge är det snarare, precis som du säger, dags att ställa sig frågan om det inte är dags för nya metoder, nya sätt att kommunicera uppror.
Comment by Lance — October 9, 2006 @ 10:30 am
“Börjar inte Mosebacke bli lite väl galne gunnar med alla rötjutsberusade förortsmorsor som sitter och pratar för högt om ytligheter? Har inte The Hives varit ute så länge att de börjar bli lite småinne igen?”
Haha, riktigt klockrent. Matar i mig några inlägg för att se om bloggen är värd att följa. Hitills ser det lovande ut.
Comment by Venezuelanyheter — October 17, 2006 @ 5:12 pm
Ja du Olle, det var på kornet skrivet.. Att vi inte talar om det med varandra är väl det gamla strutstricket, vi sticker huvudet i sanden och tror att om vi inte låtsas om nånting utåt så kanske det försvinner.. tjena, det blir ju bara mycket värre plus att det uppstår en hel massa skamlänslor på köpet.. men vad göra när tumskruvarna dras åt lite hårdare för varje år, till slut orkar man ju inte ens tänka på skiten….
Comment by Skorpmor — October 18, 2006 @ 6:58 am
Oj! Shit alltså. Pratade för bara en vecka sen (ungefär då du skrev inlägget
om precis detta med en polare. Tog min farsa som exempel, som kan det mesta. Han är 60 bast och datanörd (gjorde egna spel på commodore när det begav sig, som vi barn inte fick spela 
, kan det mesta inom el etc. Han är alltså rätt så intelligent, men jobbar ändå som montör på fabrik och gjort det i typ 100 år. Har tänkt lite på att han samlar på sig oerhörda mängder kunskap om skitsaker. Prempar på Illustrerad vetenskap och liknande tidningar och är som ett uppslagsverk i Jepardykunskaper. Och det är just dessa jepardykunskaper som hyllas som “intelligens” i dag. Förmågan att tänka logiskt och abstrakt och “socialt”, eller vad man ska säga, och sådana grejor ses inte på samma sätt som intelligens, även fast det ju är det som är intelligens. En autist är ju inte intelligent bara för att den kan namnet på alla städer i Sverige. Att lösa problem på bra sätt rent logiskt är ju det som gör en intelligent.
Men tillbaka till farsan. Anledningen till att han samlar på sig oerhörda mängder skitkunskap beror väl på att han har ett intellekt. Men inte får använda det fullt ut i sitt vardagliga liv. För att då hålla igång skallen så läser han Illustrerad vetenskap. Och det är det som är problemet med vårt skitsamhälle, att vi faktiskt inte får utvecklas. Vi är arbetskraft, inget mer. Farsan behöver inte veta så mycket mer än det han vet för att vara montör. Men hans skalle vill ha mer, och det som finns till hans är Illustrerad vetenskap. Det är tragiskt…
(Och nu tjötar jag om farsan mycket, men detta gäller ju de flesta människor lixom. Tycker bara farsan är ett bra exempel.)
Detta går ju igen i vänstern och i “politiken” också. Där finns det många autister som kan citera sidan 22 i Kapitalets andra band och som ses som “intellektuella” bara för att de kan det. Det är memorerandet av en massa litteratur som är teori. Att det är förmågan att tänka logiskt, att tänka abstrakt, som är analys och teori verkar folk glömma bort ibland. Har träffat flera personer som läst sketamycket litteratur, men som när man ska prata om verkligheten lever i sin egen fantasivärld så det inte ens går att samarbeta om någonting. De kan alltså en massa historia och Illustrerad vetenskapfakta om Marx och gänget, men har noll förmåga att tänka abstrakt och logiskt…
Comment by Mr Miss — November 22, 2006 @ 3:54 pm