Allt fast förflyktigas
Jag var nyss på punkspelning (på Stampen av alla ställen - men sedan jag var på Onkel konkel på Nalen har jag slutat förvånas). Det var väldigt trevligt. Det var den dialektiska rävens band Limbus. Dom öste på så att det regnade svett över oss i publiken. Jag drack fyra öl som smakade så där surt som bara Sendrups på fat, alternativt utången folköl med öststatsanstrukna namn, brukar göra. Ett annat band försökte låta som en kombination av Smashing Pumpkins och Bob Dylan. Jävlar så fult det lät.
En rolig anekdot jag kan berätta om kvällen är att jag rev sönder och slängde min biljett innan jag gått in. Det var nämligen så att vi satt och tog en öl femtio meter därifrån, och så helt plötsligt ger min kompis (vars släkting tydligen skall ha blivit lobotomerad när det begav sig, går det i arv?) mig en lapp som jag tar för en menlös flyer. Då jag är av en mycket svår natur så lät jag min existensiella ångest gå ut över den försvarslösa lappen. Utan att ens tänka den en tanke så kom jag på mig med att knyckla den och riva den till råriven konfetti av. Upplagd för punk som jag var så brydde jag mig inte ens om att kasta skräpet utan det fick ligga kvar på bordet och golvet. Så när jag var på väg in där banden skulle spela blev jag, efter att ha kommit förbi en leg-kollande vakt med dålig humor, tillfrågad var jag hade min biljett. Det var en alldelles ypperlig fråga och ångesten övergick från existensiell till panikartad sådan. Efter att min kompis informerat mig om att den där flyern jag utsatt för en god portion kulturrevolution faktiskt var en biljett så gick jag tillbaka till stället vi satt. Jag började rafsa och krafsa, leta och nosa, tills varje bit var upphittad! Gissa vad stolt jag var när jag pusslat ihop delarna till en biljett vid ingången till Stampen! Tja när jag tänker på det så var jag inte det minsta stolt, däremot skämdes jag som en otvättad hund, så det går väl jämt ut.
Så kom jag alltså in och där regnade det svett från det adrenalistinna punkbandet. Jag tyckte faktiskt att dom var riktigt schyssta, även om inte ljudet var perfekt. Lite för mycket känga för min punksmak (jag är som de flesta vet hopplöst nere i trallpunk) men vad gör väl det när känslan finns där?
Imorgon ska jag försöka få lite saker gjorda. Det är hemskt när man är arbetslös och man faller ned i en fullständigt slapp tillvaro. Hemskt när man faktiskt längtar tillbaka till hårda jobb och pluggtider.
Nu kallar slafen.
Ps. Jag längtar till fredag. Ds.
