Det är förbannat trist att fördumningen sprider sig över samhället som en löpeld. Frågan är hur den kan göra det samtidigt som informationsfödet ökar och ökar som en syndaflod av påträngande icke-vetande. Väldigt hemskt. Folk går och ska ha koll på precis allt, vem som gjort vad, vad som hände i lördags, vem i det där bandet som knullat vem. Det är riktigt pinsamt om det börjas snackas om ett band man inte ens hört namnet på. Samtidigt ger folk blanka fan i vad som finns emellan oss människor. Alla har koll på att jorden i sin platthet snurrar runt solen. Men vad snurrar vi människor omkring när vi i våra liv gång på gång kommer till ställen vi varit på?
Jag tror att det i grunden handlar om att folk är knäckta. Moraliskt, fysiskt och mentalt. När den välbeställde mannen i sin Volvo-idyll är norm i informationskanalerna får man för sig att man är ett undantag i sin misär. Man sitter med ångest i magen och smärta i musklerna på lunchrasten och läser i dagstidningarna om människors problem. Var kan man egentligen få tag på en riktigt riktigt god latte i Vasastan? Börjar inte Mosebacke bli lite väl galne gunnar med alla rötjutsberusade förortsmorsor som sitter och pratar för högt om ytligheter? Har inte The Hives varit ute så länge att de börjar bli lite småinne igen? Ja sen finns det förvisso styckmördarna och co. Men dom kan man nästan relatera till ännu mindre, om sanningen ska fram.
Så där sitter man och undrar om man är den enda som har ont i ryggen… eller är på jakt efter ett jobb och minskar på ambitionerna ju mer desperat situationen blir… eller är sjukskriven… eller står med en lätt "hur fan ska jag klara mig i framtiden"-ångest av outgrundliga anledningar. Arbetarklassen har blivit en kuvad hemmafru som intalar sig att det är hennes fel gubben pucklar på henne. Man har ju gjort sina val. Man får inte ens kalla sig arbetare. Sådana finns nämligen inte längre.
I denna situation tror jag att det är oerhört viktigt att helt sonika sprida berättelser om klassens situation. Trots att jag var vänster när jag jobbade som brevbärare, och gärna pratade vitt och brett om "arbetarklassens intressen", hade jag ändå en sjuk känsla i kroppen av att "så här överjävligt kan ju inte jobb i regel vara, hade svenska folket utsatts för det här hade det gjort uppror". Och jag fick alltid en aha-upplevelse varje gång jag hörde kompisars berätta om sina kneg som var precis lika överjävliga. Vi behöver inte grisnyllet Virtanen för att ta reda på vad som fattas i de allra flesta människors liv - det kan vi ta reda på genom att helt enkelt erkänna våra skitsituationer och börja snacka med varandra.
Planerar du att träffa en gammal skolkompis snart, och du är orolig att det ska bli lite stelt? Typ att ni har så lite med varandras liv att göra att ni mest kommer att snacka om de senaste filmerna och dunka varandra i ryggen och berätta hur bra det går - när det egentligen inte ens går särskilt bra? Varför inte helt enkelt avhandla vad som är jävligt, ta risken att det kanske förstör stämningen lite att säga att jag mår skit för att de här grejerna i mitt liv (jobbet/arbetslösheten/skolan/osäkerheten/prestationsångesten eller vad det nu kan vara) gnager i mig hela tiden. Då kan ni säkert upptäcka att ni trots allt har sjukt mycket att snacka om trots allt, att dina gamla skolkompisar är lika lite intresserad av de nya plattorna eller filmerna som du.
Den gamla klassiska folkbildningen i andra internationalen-style är mer och mer dödsdömd. Det har sina orsaker att folk inte går på studiecirklar om ditten eller möjligtvis datten när de är fjättrade av sina egna liv. Jag tror att en ny folkbildning endast kan springa ur direkt kommunikation om hur folk faktiskt har det och mår. Bildning genom diskussion. Undersökning om hur klassen faktiskt har det idag och vad den kan och bör göra för att få det som den vill ha det.
