Valsabotaget som moralisk ekonomi
Jag har tänkt en del på allt valsabotage som sker just nu. Överallt ser man nedrivna plakat och liknande. Jag kan inte påstå att jag gråter. Tvärtom känns det ganska bra att se politikernas valfläskleenden ligga i rännstenen och bli ännu fulare.
Precis som alla andra börjar man ju undra vilka som ligger bakom alltihopa. Självklart står säkert vänsteraktivister och en och annan nazist för mycket av skadegörelsen. Men skadegörelsen är så omfattande, det måste ju vara hundratusentals affischer som förstörts, att det omöjligen bara kan vara politiska aktivister som stått för vandaliseringen. Det är tveklöst så att massor av människor långt från de klassiska politiska aktivist-miljöerna har börjat gå lös på propagandan.
Å ena sidan vill man ju hoppas att det är ett uttryck för "medvetenhet" såsom jag förstår den som gör att folk sabbar. Folk inser att valet är en fars och går ut och visar sitt missnöje gentemot det. Men i själva verket tror jag att det är mycket svårare och enklare än så. Jag tror att det är allt från sabbsugna skitkids till gubbar och gummor på väg hem från krogen som ger sig på valmaterialet av inga speciella subjektiva anledningar mer än att det är kul eller att de stör sig på en viss politikers fula flin eller att de helt enkelt tycker att just det partiet de attackerar suger fett. Ändå finns det en röd tråd i att en jävla massa människor tycks känna tillfredställelse i att riva ned propagandan.
Jag tror att vi inom vänstern ska vara väldigt avvaktande med att förklara orsakerna till trenden. Det är ju ingen nyhet att det inte går att se klasskampen som en trappa vilken arbetarklassen går uppför där de objektiva förutsättningarna är produktivkrafternas utveckling och att trappans slut är himmelriket kommunismen. Men det finns även en stor fara tror jag i att sätta alltför strama strukturer bakom beteenden vi inte riktigt känner till. "Det är självklart aljeenasjooonen" tycks vara ett standardsvar på allt jävelskap som händer. Men exakt varför Pelle 52 känner ett behov att riva ned valmaterial kan vi inte besvara. Skräckexemplet var när Arbetarmakt i sin analys av kravallerna i Frankrike härrörde dessa till en generalstrejk som skett några månader tidigare - som om de arbetslösa kidsen i förorterna brydde sig mer om utgången i en strejk än det de till synes drevs fram av: snuthat och politikerförakt!
Man kan ju förvisso vända på det hela och se att det verkligen tycks finnas starka drivkrafter som inte har med den formella anledningen att kämpa att göra. När jag var aktiv i organisationen Elevkampanjen för många år sedan arrangerade den organisationen skolstrejker som ofta var beskyllda för att inte vara särskilt genuina. Kritiker menade att eleverna hakade på strejkerna framförallt för att de var skolksugna framför att de brann för Elevkampanjens paroller. Frågan är om det gjorde strejkerna mindre radikala?
Jag tror att vi måste ta varje enskild aktörs berättigande av vad den gör som den yttersta faktorn till dennes agerande. Sedan kan man se mönster, visst. Men det är lätt att utgå från förutfattade mönster innan man tar i beaktande de partikulära elementens egna drivkrafter. Det är liksom inte så enkelt. Klassamansättningsbegreppet blir sjuhelvetes vulgärt om man inte ser till de klassifierande processer som sker bortom den formella arbetsdagen. Om en arbetarunge, som gillar subversiv hip-hop och tycker att det är spännande med kravaller, går på en militant antikrigsdemonstration så är det inte nödvändigtvis bostadssituationen och föräldrarnas dåliga ekonomi som är huvuddrivkraften.
Vad jag vill komma till i sammanhanget är att bara för att Åke 52, som på fyllan surnar till av okända anledningar, och Anarkist-Johan 16 hanterar valmaterialet på samma sätt, betyder det inte att Åke tagit till sig av Anarkist-Johans politiska visioner. Gubben kanske bara är sur på Schyman av mansgrisanledningar eller så är hans sabotage bara ett uttryck för hans alkoholproblem. Men någonstans har Åkes sätt att leva drivit honom till en lika samhällsomstörtande praktik.
Och att det får konsekvenser råder det ju inga tvivel om. I dagsläget är det kanske inga fina konsekvener utan ökad kontroll och hets mot extremister som inte respekterar demokratin. Men det är ändå spännande tycker jag att en helt okänd aktör, massan av partikulariteter, på allvar börjar göra entré på den politiska scenen oavsett vad vänstern eller högern tycker. Men som sagt, underskatta inte vad de olika enheterna säger sig vilja ha och vad den konstituerar i kampen för det.
Marx snackade om att för att förstå det konkreta måste vi börja i det abstrakta och sedan närma oss det konkreta för att sedan återvända till det abstrakta igen. Det är dock nog så viktigt att vi ser det som ett ständigt växelspel (abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt osv i all oändlighet) om man inte skall komma in i det ena fullproppad med ännu mer falskt medvetande än när man började undersökningen. Det vill säga: vill man förstå varför en människa river sönder saker måste man oavsett förutfattade meningar fråga denne vad den säger sig ha för motiv till detta och vad den tycks ha för begär och åsikter som driver den till det. Sedan måste man korrigera sin bild av samhälleligheten i det om man får svar man inte räknat med.
