Olle i Stockholm

Jag har flyttat och valt att stanna i Stockholm framöver. Det känns faktiskt sjukt bra. Nu ska jag bara se till att hitta en vettig sysselsättning innan jag står utfattig.

Jag har ännu inte riktigt lärt mig att använda lime i mina röror. Tycker inte att den tillför något särskilt så som jag hanterar den.  

Jag är mycket skeptisk till anarkisternas slogan "valet är en illussion". Kalla det (med rätta) för skämt, skådespel eller vad somhelst, men en illussion är väl det sista det är.

Jag är rätt trött. Imorgon ska jag packa upp mera. 

Häromdagen skrek jag surt åt en sosse som stod och tryckte i sin valstuga. Jag frågade retoriskt om sossarna var det där partiet som lade ner alla ungdomsgårdar i den här stan. Sossen blev sur och ropade något om att alliansen kommer att lägga ned dubbelt så många valstugor som sossarna. Vattentätt resonemang?   

Jag har packat upp mitt gamla Playstation och funderar på att spela igenom Resident Evil 3, som jag av någon anledning aldrig spelat fast jag uppenbarligen äger det.  

Snart fyller jag 23 år. Eller 23 jordsnurr, som folk skrev i KPs insändarsidor.

Jag plöjer en massa böcker för närvarande. Pinsamt nog har jag denna sommar läst tusentals sidor fantasy. Det är skönt att sluka sådant ibland.

Ibland känner man sig verkligen hopplöst efter. Vad ska man göra då?

Jag sitter och lyssnar på punk och funderar på vad jag ska ta mig till med mitt liv. Det känns som man gör människor besvikna hur man än gör. Man kan liksom inte vara alla till lags. Just nu är jag mest sugen på att styra upp det. Fixa ett fräscht boende, ha en stabil sysselsättning med en hyfsat trygg inkomst, sluta upp att kasta relationer i papperskorgen. Det går inte att flänga omkring hursomhelst i evigheter. Jag känner att jag behöver fokus. Det är svårt att satsa på någonting utan något fokus. Det suger fett.

Ikväll var det stor gathering hemma hos farsan, mycket trevligt. Svingod risotto var basmålet. Sedan fick vi köttätare äta kött bredvid om vi ville. Jag måste dock erkänna att parmaskinka alltid varit en skum företeelse i mina ögon. Det smakar lustigt och har en märklig konsistens - ingenting för en nordbo!

Efterätten var baklava som jag faktiskt tycker har tagit sig med åren. Jag minns att jag smakade det för säg fem år sedan och att jag då tyckte att det mest gjorde mina arma smaklökar förvirrade. Kanske var fem år en bra tid att stabilisera dem för nu smakade dessa bakelser ljuvligt!

Jag tog ett promenadvarv på elljusspåret sedan för att få igång kroppen igen efter sådana mängder av kokt ris och andra godsaker. Det var lite läskigt för att belysningen var inte påslagen och ungefär halvvägs var det kolsvart där träden låg som tätast! Mycket obehagligt eftersom det är fullt av rötter och gropar i spåret som är som gjorda för att vricka mina stackars spiror om man inte har någon uppsikt. Jag skämtade med mig själv att det är en skitborgerlig sak att synen lyfts upp till huvudsinnet och försökte släppa bilderna och låta de andra sinnen träda fram istället. Det roliga är att det faktiskt funkade. Nästan direkt lyckades jag orientera mig var jag var genom att vässa öronen och lokalisera den stora bilvägen. Sedan kunde jag faktiskt känna marken under mina fötter insåg jag när jag kände efter. Trots gummisulorna går det alldelles utmärkt att känna hur marken är formad om man bara känner efter och tar det lugnt - något som man garanterat inte gör i de ögonblick då man inser att årets vurpa är på väg och man bara kan be till högre makter att kotor och liknande inte skall krasa vid landningen. Efter ett tag hade jag helt fördrivit den obehagliga känslan av att vara ute i nästan kolsvärta och jag kände mig som en riktig agent.

När jag kom hem tittade vi på filmen Heart of Darkness. Jag tyckte faktiskt att den var sådär. Det trista är att jag inte ens känner mig peppad att läsa boken då jag bara känner att budskapet är torr antikapitalism inlindad i svårgenomtränglig poesi. Motbevisa mig gärna!

Imorgon skall vi prata om maskinernas utveckling. Sedan måste jag ta itu med mitt liv. Det känns rätt jobbigt faktiskt. Men lite kul också.

Jag har tänkt en del på allt valsabotage som sker just nu. Överallt ser man nedrivna plakat och liknande. Jag kan inte påstå att jag gråter. Tvärtom känns det ganska bra att se politikernas valfläskleenden ligga i rännstenen och bli ännu fulare.

Precis som alla andra börjar man ju undra vilka som ligger bakom alltihopa. Självklart står säkert vänsteraktivister och en och annan nazist för mycket av skadegörelsen. Men skadegörelsen är så omfattande, det måste ju vara hundratusentals affischer som förstörts, att det omöjligen bara kan vara politiska aktivister som stått för vandaliseringen. Det är tveklöst så att massor av människor långt från de klassiska politiska aktivist-miljöerna har börjat gå lös på propagandan.

Å ena sidan vill man ju hoppas att det är ett uttryck för "medvetenhet" såsom jag förstår den som gör att folk sabbar. Folk inser att valet är en fars och går ut och visar sitt missnöje gentemot det. Men i själva verket tror jag att det är mycket svårare och enklare än så. Jag tror att det är allt från sabbsugna skitkids till gubbar och gummor på väg hem från krogen som ger sig på valmaterialet av inga speciella subjektiva anledningar mer än att det är kul eller att de stör sig på en viss politikers fula flin eller att de helt enkelt tycker att just det partiet de attackerar suger fett. Ändå finns det en röd tråd i att en jävla massa människor tycks känna tillfredställelse i att riva ned propagandan.

Jag tror att vi inom vänstern ska vara väldigt avvaktande med att förklara orsakerna till trenden. Det är ju ingen nyhet att det inte går att se klasskampen som en trappa vilken arbetarklassen går uppför där de objektiva förutsättningarna är produktivkrafternas utveckling och att trappans slut är himmelriket kommunismen. Men det finns även en stor fara tror jag i att sätta alltför strama strukturer bakom beteenden vi inte riktigt känner till. "Det är självklart aljeenasjooonen" tycks vara ett standardsvar på allt jävelskap som händer. Men exakt varför Pelle 52 känner ett behov att riva ned valmaterial kan vi inte besvara. Skräckexemplet var när Arbetarmakt i sin analys av kravallerna i Frankrike härrörde dessa till en generalstrejk som skett några månader tidigare - som om de arbetslösa kidsen i förorterna brydde sig mer om utgången i en strejk än det de till synes drevs fram av: snuthat och politikerförakt!

Man kan ju förvisso vända på det hela och se att det verkligen tycks finnas starka drivkrafter som inte har med den formella anledningen att kämpa att göra. När jag var aktiv i organisationen Elevkampanjen för många år sedan arrangerade den organisationen skolstrejker som ofta var beskyllda för att inte vara särskilt genuina. Kritiker menade att eleverna hakade på strejkerna framförallt för att de var skolksugna framför att de brann för Elevkampanjens paroller. Frågan är om det gjorde strejkerna mindre radikala?  

Jag tror att vi måste ta varje enskild aktörs berättigande av vad den gör som den yttersta faktorn till dennes agerande. Sedan kan man se mönster, visst. Men det är lätt att utgå från förutfattade mönster innan man tar i beaktande de partikulära elementens egna drivkrafter. Det är liksom inte så enkelt. Klassamansättningsbegreppet blir sjuhelvetes vulgärt om man inte ser till de klassifierande processer som sker bortom den formella arbetsdagen. Om en arbetarunge, som gillar subversiv hip-hop och tycker att det är spännande med kravaller, går på en militant antikrigsdemonstration så är det inte nödvändigtvis bostadssituationen och föräldrarnas dåliga ekonomi som är huvuddrivkraften.

Vad jag vill komma till i sammanhanget är att bara för att Åke 52, som på fyllan surnar till av okända anledningar, och Anarkist-Johan 16 hanterar valmaterialet på samma sätt, betyder det inte att Åke tagit till sig av Anarkist-Johans politiska visioner. Gubben kanske bara är sur på Schyman av mansgrisanledningar eller så är hans sabotage bara ett uttryck för hans alkoholproblem. Men någonstans har Åkes sätt att leva drivit honom till en lika samhällsomstörtande praktik.

Och att det får konsekvenser råder det ju inga tvivel om. I dagsläget är det kanske inga fina konsekvener utan ökad kontroll och hets mot extremister som inte respekterar demokratin. Men det är ändå spännande tycker jag att en helt okänd aktör, massan av partikulariteter, på allvar börjar göra entré på den politiska scenen oavsett vad vänstern eller högern tycker. Men som sagt, underskatta inte vad de olika enheterna säger sig vilja ha och vad den konstituerar i kampen för det.

Marx snackade om att för att förstå det konkreta måste vi börja i det abstrakta och sedan närma oss det konkreta för att sedan återvända till det abstrakta igen. Det är dock nog så viktigt att vi ser det som ett ständigt växelspel (abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt osv i all oändlighet) om man inte skall komma in i det ena fullproppad med ännu mer falskt medvetande än när man började undersökningen. Det vill säga: vill man förstå varför en människa river sönder saker måste man oavsett förutfattade meningar fråga denne vad den säger sig ha för motiv till detta och vad den tycks ha för begär och åsikter som driver den till det. Sedan måste man korrigera sin bild av samhälleligheten i det om man får svar man inte räknat med.