Olle i Stockholm

Man upphör aldrig att förvånas över proportionerna i skådespelets media.

Efterspelet efter det som hände på Söderstadion för några dagar sen är verkligen så sjukt patetiskt. Det som hände är ju egentligen en rätt trivial sak. Det blev lite gruffigt, några raketer avfyrades och några sprang in på planen. Jämför man med det våld som pågår lite överallt i samhället (inte minst från ordningsmaktens sida) så är det småpotatis. Men det är ju inte småpotatisen som är det intressanta, och alla vet ju egentligen om det, men alla spelar med eftersom det finns lite pengar eller anseende att tjäna i affären. Om människors liv förstörs i den efterföljande hetsen så är det ett pris man får betala nu när flera olika mäktiga krafter har intresse av att skruva upp proportionerna gigantiskt.

De mäktiga krafterna jag pratar om är framförallt politiker och makthavare som vill ha ett mer repressivt samhälle, media som skapar situationer som inte ägt rum samt den myriad av olika karriärskåta individer som kan vinna lite personlig framgång på det hela. Som sagt så är våldet överallt i samhället - men det är inte lika lätt att sätta fingret på orsakerna som att säga att felet ligger i "huliganernas" onda hjärnor. Att få en kronisk förslitningsskada efter två års anställning på City Mail är inte våld (man jobbar ju där frivilligt, eller hur??), däremot är det terrorism att hoppa över ett staket.

Jag börjar med median. Det är uppenbart att ingen tidning har varit särskilt intresserad av att söka sanningen i denna fråga. Med söka sanningen menar jag ett ärligt försök att beskriva vad som verkligen hände och vad som låg till grund för det. Istället har media från första antydan till orolighet valt att blåsa upp det hela till ett blodigt slag - och när de rivaliserande tidningarna gör likadant så skruvar man upp det ännu mer för att öka upplagan. Till slut har fjädern blivit en hönsfarm där hönsen är en dyrbar handelsvara. Dagstidningarna säljer en saga som ingen vore intresserad av om den inte kunde användas som förevändning att öka kontrollhetsen eller göra karriär på.

Att det har börjat ropas efter "ta efter England" (världens mest kamerabevakade land) har ett enda grundintresse: kontrollera och begränsa friheten för befolkningen. Bodströms epigoner är rädda för allt som manifesterar mänsklig ilska och hat. Frågan varför, hat och ilska finns, ställs inte. Den ska bara utrotas genom kontroll och ordning.

Hårdare tag, rensa ut packet, en liten minoritet förstör den annars så fina stämningen - dom måste bort! Någon som känner igen retoriken?

Så har vi alla dessa kväljande journalister, Klubblagsdirektörer, "fredliga supportrar" och snutar - alla dessa som tror att om de bara kan titta in i kameran och se jätteledsna ut - om man bara upprepar det alla har sagt tusen gånger så kanske folk börjar tro att man är en hyvens kille. Vissa går lite längre och försöker visa sig lite på styva linan, "jag är inte rädd för dom där våldsverkarna", och njuter av att få gosa lite i etablissemangets sköna famn.

Fotboll genomsyras av våld. Direkt som indirekt genom machoid våldsromantik. På planen, på läktarna och framförallt i sportjournalisternas artiklar. Sedan när en 10-åring svimmat och illussionen om "trevliga bajen" inte går att upprätthålla någonstans - då ligger hela problematiken i huvudet på utomjordiska bestar och provokatörer. Det är alltid samma visa. Och eftersom alla problem alltid måste härröras till den svarthjärtade provokatören som kommit från öppen himmel så börjar det genast snackas om huruvida det funnits utlänningar i Bajen-klacken och om problemet kan härledas dit (återigen, känns retoriken igen?). Gärna demokrati - men först en rejäl häxprocess.

Det enda jag egentligen har att säga om hela skiten är att alla är sådana jävla pajasar. Ni kan se hur ledsna ut ni vill i tidningen och gråta ut över hur De Onda förstör vårt fina Sverige. Jag ser igenom det och det är jag jävligt glad över.