Olle i Stockholm

Idag var kapitalet-cirkeln i god ordning och simmade efter studierna. Det säger ju sig självt att man måste kyla ned sig efter att ha debatterat om Kapitalet. Dessutom finns det ju nya studier på att smarthet kräver stora portioner stimulans utanför de teoretiska och akademiska projekt man vässar sitt intellekt med. Därför krävs det alltså nedsänkning i Mälaren efter mötena för att få in kunskapen på ett korrekt sätt.

Kort om cirkeln så kan jag säga att jag är svinpepp. Marx är en kille helt i min smak. Han kan konsten att lyfta upp det fulaste och tråkigaste av ting och göra snygg prosa av det. Exempelvis när han snackar om de stackars maskiner som aldrig kommer till användning och förblir onyttiga. Man lider verkligen med de stackarna. Hur skall spinnstolen klara sig om den inte besjälas av "arbetets eld"?

Nåväl, här tänkte jag ju avhandla simningen framförallt. Vi drog alltså ut på långholmen för bad och sol. Efter att ha balanserat lite slött på linan ett tag tog en pionjär vid namn sexylinda tag i det vi alla hade i tankarna - simningen över till Kungsholmen. Det finns ingen kungsväg, trots namnet, till den ön. Det är bara att frusta och pusta och simma på tills man är över. Fyra kamrater valde att trotsa rädslan och ge sig i kast uppgiften. Dock fanns det många farligheter på vägen. Fartgalna yuppiesvin körde sina båtrace och såg inte det minsta fundersamma ut över huruvida vattnet kunde tänkas vara fullt av simmande kommunister. Kanske bara bra i o f s för sig. Alla vet ju att den härskande klassen aldrig är sen att ta till de fegaste av våldsmetoder. Men vi stånkade på och kryssade snyggt mellan alla de båtar som man inte gärna blir påkörd av. När vi siktade Kungsholmens yttersta udde såg vi att det fanns en lian där - som om vi efter en lång och mödosam färd först vid målet förstått vad vi sökt! Tyvärr var den något av en besvikelse. Tillbakavägen tycktes inte lika farlig. Kanske var det en större portion sturskhet med i bilden nu när det bara var att upprepa samma bedrift. Hela och inte alltför orena gick vi till slut upp på långholmens strand mycket belåtna. Dock inte mätta, jag insåg att det hela hade tagit på krafterna så kort därefter uppsökte jag mig en grill (vad jag åt är väl oväsentligt, vill dock påpeka att jag inte var så vulgär att jag tog en mosbricka).