Anteckningar i badfrågan
Den senaste tiden har jag haft två mäktiga badupplevelser.
Först var när vi var ute ett gäng på långholmen i sommarnatten. Jag och en kompis bestämde oss för att kasta oss i vattnet och simma en bit. När vi hade simmat ut några hundra meter började vi skoja om att simma hela vägen till kungsholmen. Ju längre vi kom desto seriösare blev vi. Så efter tio minuter började vi faktiskt närma oss Kungsholmens strand. När vi kom upp var vi trötta och kalla och diskuterade t o m att gå tillbaka (det hade ju inte varit så kul att få kramp mitt ute i mälaren) - men att gå över västerbron iklädda endast blöta kalsonger var inget som lockade just då så vi sporrade varandra lite och började simma tillbaka. Det var en härligt pirrig känsla att vara ute på så djupt och strömt vatten utan någon somhelst livlina att falla tillbaka på. Jag förstår verkligen dom som håller på med extremsport. När vi väl var tillbaka hade det övriga sällskapet hunnit bli rejält skraja över var fan vi hade simmat iväg. Så här i den nyktra efterhanden känns det hiskeligt att ha simmat långholmen-kungsholmen tur och retur på fyllan. Men jag ångrar inte för en sekund att vi gjorde det.
En annan rolig badhändelse var när min kapitaletcirkel skulle rekreera sig lite, efter hårda studier om hur värde egentligen förmeras, med bad och bus i vinterviken. Vi letade upp en härlig udde som hade något väldigt få andra uddar har, tro det eller ej: en lian! De som var duktigast att svinga sig ut slungades säkert femton meter ut i vattnet. Tyvär kunde jag inte räkna mig till de skickligare liansvingarna, jag hade lite problem med tekniken och rasade oftast av lianen innan pendelrörelsens slut. Men de gånger då jag kom ut långt ut på sjön, för att i någon sekund vara helt viktlös, för att sedan smashas skoningslöst mot den hårda vattenytan - då var det riktigt fint att leva.
