Sugen att hoppa ned i avgrunden?
Sedan förra sommaren har det debatterats kring om kapitalet har några utsidor - och var de i så fall skulle vara. Det hela började med att Marcel från riff-raff hävdade att kampen mot kapitalismen inte bara kan kan ses som en attack utan också som en flykt (detta är egentligen inget nytt - både Negri och Gilles Dauvé har ju snackat om det i Imperiet respektive När uppror dör). Men det provocerande var att Marcel spann vidare med att klasskampen kommer att skapa nya gemenskaper och samfund som inte bara är kamp-konstellationer utan frön till ett annat samhälle. Det kommer helt enkelt att skapas utsidor till kapitalet som inte och genomsyras av arbetstvång och alienation.
På Vår makt i Stockholm för en dryg månad sedan höll Björkhagengruppen ett föredrag om hur de ser på saken.
De menar att kapitalets utsida inte är små geografiskt utmarkerade samhällen som skapas vid givna tillfällen i kampen. De menar att den finns mitt i produktionsprocessen varje gång en människa står inför att sälja sin arbetskraft.
De gör nämligen en tydlig distinktion mellan arbetskraft och arbete. Arbetskraften är varje människas potential att skapa någonting. När man vaknar upp på morgonen och drömmer om att göra någonting riktigt flashigt av sin kreativitet - då är det ens arbetskraft man drömmer om att få släppa lös. Arbete däremot, det är det bistra resultat som kommer ur arbetskraften när den köps av de ruttnaste av krafter - under kapitalismen ett antistimulerande pissgöra för att skapa mer värde som kan ackumuleras som kapital.
Björkhagengruppen menar alltså att det finns en utsida i kapitalet överallt där människans kreativitet och livskraft ännu inte sålts till arbetsköparen. Och det är oviljan att tvingas göra det man faktiskt gör om dagarna i detta samhälle - till förmån för det fantastiska man faktiskt skulle kunna göra med sin kropp som motståndet skapas.
När jag har följt denna debatt så har jag slagits av frågan: vari är egentligen polemiken? Det är ju skitbra att Björkhagengruppen läst tusentals sidor Marx och därur funnit en skillnad mellan arbetskraft och arbete - men vad skulle det vara för argument mot Marcels idéer om att revolutionen inte bara kan vara kapitalets förfall utan även de nya gemenskapernas seger?
Jag skulle kunna tänka mig att polemiken består i vilka organisatoriska ansatser de olika läsningarna lånar sig till, det är givetvis så att även Marcel läst tusentals sidor Marx (Första bandet är ju typ 850 så tusentals sidor är inte så mycket
men i, vad jag förstår, Björkhagens mening, så innebär hans förståelse av formbestämning hos ting (i relation till produktionsmedel) och hans tillplattade arbetsbegrepp att det är väldigt svårt att se en organisatorisk möjlighet. Marcels politiska slusats, väldigt reduktionistiskt och en smula orättvist, blir att säga åt vissa grupper av människor att det de gör är revolutionärt och att de borde göra mer av det; vilket säkert gör dessa människor glada men inte innehåller någon idé om omvälvningen av deras begränsade kamp, deras revolutionära subjektivitet uppstår någonstans utanför deras bestämningar i produktionen, på ett sätt som inte riktigt framgår i undandragandet men ska klargöras i Marcels nästa text. Björkhagen lokaliserar däremot denna omvälvning i produktionen, givet av dess egna bestämningar och motsättningar, och lånar sig därför till en politisk kritik i större utsträckning. Men jag tycker inte man ska se det som att Marcel och Björkhagen står emot varandra, så att säga konträra på Mao-Marxska, utan att de har ett fruktbart och kamratligt utbyte av att gå i polemik och därmed tvingas klargöra sina egna ståndpunkter… Jag tycker det är kul att det ploppar upp alltfler grupper som ställer frågan om relationen politisk ekonomi/politisk organisering, och man ska nog akta sig för att reduktionistiskt och folkfrontsöverslätande säga att det är “de små skillnadernas hegemoni” och att de egentligen är överens men mest käbblar. Så länge man kan formulera vari skillnaderna ligger och vad som står på spel, snarare än rena marxologiska exegeser, så kommer en sådan diskussion att leda framåt. En sådan diskussion måste vi ha för att utveckla våra ståndpunkter och vår förståelse av hur motsättningen arbete/kapital uttrycker sig i vår tid…
(det ovanstående ska inte ses som ett korrekt uttryck för endera Marcel eller Björkhagen, dessa får svara för sig själva och det är endast mina högst personliga tankar om det hela)
Comment by Petr Stutjka — July 2, 2006 @ 1:31 pm
Det jag menar står på spel är en skillnad i synen på arbetarklassen och arbetet. Där Björkhagengruppen menar att de funnit en utsida till kapitalet, menar Marcel att den utsida de funnit är en intern sådan, dvs. en utsida som definieras genom sin existens inom kapitalförhållandet. Det är således arbetets existens såsom icke-kapital, dvs. dess existens såsom negativitet inom kapitaldialektiken. Ut ur detta ges endast klasskampens fortsatta rörelse, en rörelse som fogar samman kapitalförhållandet. Den interna utsidan ger möjligheten till motverkan av värdeackumulationen, men inte till angrepp på densamma. Undandragandet är däremot en definitiv, extern utsida till kapitalförhållandet som sådant, en reproduktion av existens utan lönearbete. Detta behöver inte ta formen av geografi (men måste ju i slutändan göra det), utan även i tid.
Därför är undandragandet en annan dimension än den avgrund som Björkhagengruppen definierar. För det är förvisso sant att arbetet inte är kapital, det är just denna förskjutning mellan kapital och arbete som renderar motsats och motsättning mellan de två polerna, värdeackumulationens separation av producent och produktionsmedel.
Undandragandet ska helt enkelt förstås som att dra undan produktionsmedel från dess sättande såsom kapital, att framställa det levande arbetets kapacitet genom icke-kapitalistiska förhållanden.
Detta ger, tillsammans med den icke-normativa uppfattningen om klasskamp, en solid teori för organisering. Med militanta undersökningar som fokuserar hela det kapitalistiska livet, ger öppningar för angrepp (frigörande av tid, rum, geografi) och därmed också öppningar för undandragande (upprättande av kommunistiska tider, rum och geografier). Det är helt enkelt en insikt i att arbetet inte av sig självt kommer övervinna kapitalet, dvs. såsom icke-kapital, det som inte är kapital och därmed innesluts i kapitalförhållandet såsom bruksvärde-för-kapital, kommer inte arbetet att möjliggöra en produktion av kommunitära förhållanden.
Detta ger relevans för organiseringen då det är att ta förståelsen av organiseringen ett steg längre. Det ger oss nya dimensioner i den vardagliga praktiken. Vad gör man av den tid som man maskar sig till på jobbet? Gör man det för produktiv konsumtion (för kapitalet) eller gör man det för att producera sin existens utan lönearbete? Det ger helt enkelt nya interventionsmöjligheter.
Kamratligen,
Ättestupan
Comment by Ättestupan — July 2, 2006 @ 9:26 pm
Ättestupan sammanfattar positionen gott vill jag mena.
För egen del finner jag att Björkhagengruppens förtjänst — tänker på deras text som publiceras i kommande riff-raff — inte ligger i dess politiska/organisatoriska implikation, utan snarare i gruppens betänkandet av vissa filosofiska element i Marx’ ekonomikritik (tänker exempelvis på diskussionen om framträdelse, väsende). Det märks helt enkelt att texten är en sammansättning av olika personers arbeten (och därav intressen), försöket att finna arbetet som en utsida är ju inget nytt i egentlig mening och dess politiska förtjänst är tvivelaktig (menar jag) emedan det leder till olika varianter av socialdemokrati (vilket förstås är en hel diskussion i sig varför det är problematiskt). Ett liknande exempel är befrielseteologen Enrique Dussels teoretiska arbeten, väldigt spännande sådana, men som normeras — och leder till — en ganska ljum socialdemokratisk etik/politik som dock bygger på en oerhört rigorös diskussion om arbetets exterioritet. Much ado…
Jag kan inte heller riktigt känna igen mig i att Marcel skulle stå för en kondensering som innebär “att [Marcel skall] säga åt vissa grupper av människor att de borde göra mer av det [goda de gör]; vilket säkert gör dessa människor glada men inte innehåller någon idé om omvälvningen av deras begränsade kamp, deras revolutionära subjektivitet uppstår någonstans utanför deras bestämningar i produktionen, på ett sätt som inte riktigt framgår i undandragandet”. Det är faktiskt endast en felaktig läsning som kan leda fram till något sådant, speciellt med tanke på att försöket med undandragandet är att komma bortom all form av spontanism (och än mer radikalt all klasskamp men dock genom en radikalisering av denna). Om man vill vara “väldigt reduktionistiskt och en smula orättvist” skulle man snarare något elakt, men med hedern i behåll, kunna resa ett påstående om att Marcels position kan kondenseras till ett postulat om att klasskamp varken är mer eller mindre än klasskamp och att detta i sig är en begränsning som måste övervinnas. Men detta har Ättestupan redan redogjort för utförligt.
Med andra ord kan man säga att om Björkhagengruppen är dusselianer är Marcel en “postoneian”, med andra ord hävdar han likt Moishe Postone att man måste sluta att bygga upp en politik kring en mytologi om proletariatets förmenta revolutionära potential. Detta leder förstås till en mängd politiska implikationer som Björkhagengruppen inte kan godkänna emedan det diskvalificerar all form av socialdemokratisk politik (revolutionär och reformistisk).
Comment by anonym — July 5, 2006 @ 10:10 pm
hej,
jag håller faktiskt inte med om att det sätt som ättestupan lägger fram förhållandet mellan de olika grupperingarnas arbetsbegrepp är speciellt bra, och detta är antingen en konsekvens av att han inte har läst texten som kommer att publiceras eller att det finns en ömsesidig tendens till reduktiva läsningar.
om jag inte missminner mig helt och hållet hävdar vi förvisso att det levande arbetet, fattat som avgrund, är lokaliserad i kapitalförhållandet; men denna topologiska bestämning har ingenting att göra med den typ av begreppsdialektisk intern utsida som du lanserar i din senaste text marcel. jag tror att det att du dubblerar utsidan i den nya texten är ett väsentligt steg framåt i förhållande till den första, men jag tror även att det att du vidhåller den typ av relativa bestämningar som både “utsida” och “extern” är ger upphov till en rad mycket svåra problem, åtminstone i förhållande till den dialektik som du sätter i rörelse för att bestämma den interna utsidan. detta eftersom att dessa bestämningar öppnar upp möjligheten till den synnerligen banala, men trots allt relevanta, frågan om på vilket sätt den externa utsidan inte såsom extern i förhållande till kapitalförhållandet även den kommer att införlivas i kapitalförhållandet (eller om man så vill, subsumeras under kapitalets begrepp). jag förstår att det är detta som kommer att avhandlas i den sista delen av texten, som inte är skriven ännu, eller åtminstone inte i den version av texten som jag har. därför vill jag passa på att fråga om detta här. hur undslipper den externa utsidan dialektikens svarta hål? (jag håller på och skriver ett brev angående texten, företrädesvis om avsnitt 3.7 eftersom det är den del som förefaller mest bearbetad, och jag skickar det till dig så snart jag bara hinner skriva klart det.)
avslutningsvis vill jag bara påpeka att ingen av oss ännu har läst ovan nämnda dussel (vi känner dock till honom sedan tidigare, och det är på gång
, och att jag har en känsla av att vi i fråga om begreppsligandet av kapitalförhållandet och kapitalets som samhälle befinner oss närmre varandra än man kanske kan tro.
nåväl, det är dags att sova nu.
kamratligen,
henke
Edit: tog bort ett namn/olle
Comment by henke — July 8, 2006 @ 1:18 am
Vad kul med så mkt spännande svar!
Comment by Administrator — July 8, 2006 @ 6:18 pm
Bara en enkel fråga från någon som ännu inte kan det där med insida och utsida: “Utsida” är det samma sak som operaisterna kallade “autonomi”? Och kan man i så fall (med den nya jargongen) säga att såvida klassen är autonom, så är den egentligen ingen klass alls, och dess kamp ingen klasskamp? Är det vad operaisterna kallade “politisk återsammansättning” som med den nya jargongen kallas undandragande?
Comment by Anonym — July 8, 2006 @ 10:21 pm
Till Anonym: Så som begreppen hittills använts är inte undandragande och autonomi samma sak. Undandragandet ska snarare förstås som överskridandet av autonomin, då autonomin är klassmakt, medan undandragandet är ett nekande av just denna klassmakt, negationen av det som ställer arbetarklassen såsom en klass i förhållande till kapitalet: dess potentia. Undandragandet är således en impotentialitet.
Till henke: I och med att Björkhagengruppen placerar utsidan i omslaget mellan reproduktion och produktion (dvs. där arbetskraften köps av kapitalisten och därmed inträder i den kapitalistiska produktionsprocessen), så är det just en intern utsida, vilket Björkhagengruppen också hävdar i den text som skall publiceras. “Den avgrund som skiljer arbetskraften och det levande arbetet åt är kapitalets utsida. Denna utsida är belägen inuti kapitalet, och är där allestädes närvarande.” Men denna utsida är på intet sätt belägen utanför kapitalets assimilerande dialektik, vilket är det som åsyftas med undandragandet. Undandragandet ska således förstås som en extern utsida (tid, rum, geografi) som helt enkelt inte fungerar enligt kapitaldialektiken. Detta existerar för tillfället endast i kristallform, men är likväl ett absolut måste för att kunna nå kommunismen. Ta exempelvis piqueteros i Argentina (mitt favoritexempel), som faktiskt skapade en yttre utsida till kapitalet, emedan de reproducerade sin existens utan det levande arbetets nedsänkning i den kapitalistiska produktionsprocessen (det levande arbetets saluförande såsom arbetskraft). Man började fixa käk utan att behöva återvända till lönearbete. Och det är här jag menar att Marcel har lyckats begreppsliggöra övergången mellan kapitalism och kommunism, då det är såväl en nedbrytning av den existerande kapitaldialektiken, men också ett fyllande av dessa utrymmen med kommuniserande förhållanden. Det är något jag inte riktigt får av Björkhagengruppen, de producerar förvisso begrepp som är relevanta för klasskampen, men inte för övergången från kapitalism till kommunism. Det är här skillnaden ligger. Vi är ense om att arbete är icke-kapital, dvs. en intern utsida, men oense om huruvida detta ger kommunism av sig självt (teleologi) eller om det är nödvändigt att skapa denna i motsats till kapitalets dialektik (teleonomi).
Kamratligen,
Ättestupan
Comment by Ättestupan — July 9, 2006 @ 10:18 am
Ah. Då är det jag som har missförstått operaisterna. Jag trodde att de med autonomi menade en självständighet gentemot de bestämningar som präglar arbetarklassens relation till kapitalet. Den autonomi operaisterna intresserade sig för sträckte sig alltså inte över det sätt på vilket arbetarklassen är “satt” INOM kapitalismen. Om autonomin inte implicerar någon som helst kritisk distans till denna sättning så kan den naturligtvis inte vara involverad i att omvälva densamma (och detta är ju så självklart att det inte kan vara så att det är något som operaisterna inte tänkt på). Att operaisterna lyfte fram arbetarklassens autonomi var alltså hela tiden ett uttryck för att de var ointresserade av revolutionen. Jag känner mig rent av snuvad vid näsan nu när det visar sig att Tronti m.fl. alltså hela tiden inte var annat än socialdemokrater. De lurade oss att de var intresserade av något som de i själva verket inte var intresserade av… Det är fan inte snällt.
Comment by Anonym — July 9, 2006 @ 6:42 pm
Anonym: Lägg ner attityden, en civiliserad diskussion borde vi kunna ha. Men det stämmer förvisso att Tronti var och är socialdemokrat. Det är väl ingen hemlighet?!
Henke: Intressanta kommentarer, jag får återkomma framöver med ett svar. Ser fram mot ditt brev dock. Jag antar att du har i åminelse att det jag skickat dig är ett utkast och intet mer.
Comment by Anonym — July 9, 2006 @ 9:55 pm
Okej, förlåt, det var onödigt. Jag borde ha skrivit:
“I så fall är det jag som har missförstått operaisterna. Jag trodde att de med autonomi menade en självständighet gentemot de bestämningar som präglar arbetarklassens relation till kapitalet.”
Comment by Anonym — July 10, 2006 @ 3:16 pm
Anonym:
Nja, det är väl inte nödvändigtvis så att du missförstått operaisterna, det är ingen hemlighet att dem hävder att fallet är sådant. Så det är inget missförstånd från din sida, utan det är säkerligen så att du inte är kapabel (eller åtminstone ovillig) att betänka 1) operaisternas kategorier, såsom exempelvis autonomi, och dessa kategoriers relation till kapitalets bestämningar samt 2) de termer som du tror är självklara i ditt inlägg – i detta inlägg begränsar jag mig till ditt otänkta gentemot.
När det gäller ett bör det intressanta vara att undersöka under vilka betingelser som det överhuvudtaget kan framställas en autonomi, med andra ord en klassmakt gentemot de bestämningar som präglar arbetarklassens relation till kapitalet. Detta för mig över till två. För det är ganska talande att du inte tycks ha noterat eller tänkt igenom ditt ”gentemot” i ditt resonemang. Faktum är att ditt gentemot är nyckelbegreppet, det krävs för att man överhuvudtaget skall kunna betänka och tala om en autonomi. Vi måste därmed utföra en fenomenologi här, en fenomenologi som lyser upp det otänkta och tillsynes självklara i en arbetarklassens autonomi, dess gentemot kapitalet. Det vi kan sluta oss till ganska snabbt och smidigt är att autonomins gentemot står i en nödvändig relation till arbetets funktion som icke–kapital, med andra ord autonomin bekräftar endast arbetarklassens funktion som kapitalets motpol, det vill säga som intern utsida. Detta innebär på intet sätt en normativ utsaga, det vill säga att det är ”fel” med autonomi. Det är en sann utsaga ingen normativ - det finns inga fel endast begränsningar och nödvändigheter. Om man överhuvudtaget skall kunna tänka över en arbetarklassens autonomi krävs kapital och dess motsättning, samt därmed detta gentemot. Det som står på spel i diskussionen är således hur man skall betänka och värdera relationen och dialektiken mellan det politiska och det tekniska, det vill säga om den politiska kompositionen av arbetarklassen (autonomin) är en begränsning eller ej.
Jag finner att kamraterna i Björkhagengruppen har en ganska naiv och normativ uppfattning av klasskamp och dess eventuella begränsningar, jag kanske har missförstått saker men det känns svagt att den fantastiskt mycket intressanta analys dem utfört (som jag dock inte håller med om, men likväl respekterar) utmynnar i ett osynliga-parti-jidder som då få stå som ett slags ställföreträdande för klasskampen. Much ado about nothing, som Will skrev. Det känns helt enkelt som om kamraterna har en märklig syn på teorins “nytta” och historiska funktion. Men rätta mig här om jag har fel!
Tillbaka dock till frågan om autonomin, låt mig uttrycka skillnaden mellan autonomi och undandragande något tillspetsat och provokativt, så att socialdemokraterna skiter i byxan. Att tänka undandragandet innebär i en abstrakt och därmed oförmedlad mening att tänka en utsida utan hänsyn till kapitalet. Men en sådan hänsyn är också ett betänkande av vår gemensamma avsikt att övervinna kapitalet. Därför gäller det att lämna övervinnandet i viss mening, det vill säga att lämna kapitalet åt sig själv. Och att övervinna övervinnandet, att besegra klasskampen vad är det om inte negationens negation? Autonomin är således negationen som bör och skall negeras.
Sedan kan man dessutom spekulera om autonomin i sig är en invariabel enhet som arbetarklassen äger genom sin funktion som arbetarklass. Måhända är autonomin snarare ett schema som präglade arbetarkampen i en viss ackumulationsregim och i förlängningen därmed var en periods skickade begränsning. I en mening är jag därmed relativt skeptisk till autonomins betydelse och funktion i vår samtid emedan den kräver ett slags homogent subjekt som kan finna ett utrymme att konstituera sig som en klass eller mängd gentemot kapitalet. Prekariseringen och global arbetsdelning omöjliggör i viss mening autonomi. Jag håller därmed med dem som menar att det inte finns ett utrymme för autonomi i en särdeles stor utsträckning längre. Detta bland annat med tanke på att dagens klasskamp från arbetarklassens och trasproletariatets sida, och även bönders kamp, alltmer handlar om möjligheten att bli reproducerad som en klass och i förlängningen levande individer överhuvudtaget. Det vår klass tillkämpar sig är paradoxalt nog ett försök att bli autonom men ett försök som ständigt trycks tillbaka och misslyckas (aktivisternas försök att övervinna denna begränsning är bara putslustig emedan vi _är_ gränsen och dess nödvändighet). Klasskampen har trätt in i själva reproduktionen av kapitalförhållandet vilket gör att möjligheten till en externalisering och ett övervinnande av autonomin åtminstone i teorin måste sägas vara bättre idag än förr. Detta emedan vi ställs inför vår egen roll som gräns för kapitalet, vi ställs inför vår egen ändlighet det vill säga vår funktion som potential för kapitalet. Kapitalets oförmåga att reproducera oss som proletariat, vår oförmåga att konsolidera en autonomi, med andra ord själva oförmågan att resa ett gentemot möjliggör nödvändigheten av ett undandragande. Detta är självklart ett mycket grovt och tillyxat schema, som jag sa ovan är detta formulerat abstrakt och oförmedlat, men likväl bör hoppet till en förändring inte placeras i en förment autonomi utan i övervinnandet av denna. För mer läsning se exempelvis Histoire normative et essence communiste du prolétariat, TC #16, som publiceras på svenska i kommande nummer av riff-raff.
Comment by Anonym — July 12, 2006 @ 8:36 am
Jag har befunnit mig djupt nedsänkt i den inre utsidan den sista veckan och inte hunnit läsa de inlägg som kommit och följaktligen inte heller hunnit skriva något i förhållande till dem. Nu har jag i varje fall hunnit kolla igenom inläggen lite mer noggrant, och kan konstatera att den fråga som jag reste angående förhållandet mellan kapitalförhållandet och ”den yttre utsidan” fortfarande förblir obesvarad. Jag misstänker att anonym (marcel eller vem det nu kan vara) har rätt när han introducerar frågan om ”teorins ’nytta’ och historiska funktion” som en avgörande parameter i den mer övergripande diskussionen, och det är just i förhållande till denna parameter som jag skulle tro att den första frågan jag reste är av avgörande betydelse.
Om det inte är möjligt att specificera (på en teoretisk nivå) 1.) på vilket sätt ”den yttre utsidan” uppstår överhuvudtaget, och 2.) på vilket sätt ”den yttre utsidan” såsom yttre inte kommer att subsumeras under kapitalet (ens som dess omöjlighetsbetingelse), har jag svårt att se på vilket sätt det överhuvudtaget är möjligt att fortsätta denna diskussion på ett teoretiskt plan. (Om det att jag reser dessa frågor innebär att jag skitit i byxan eller inte lämnar jag till andra att avgöra.)
Av det som jag har läst angående kapitalförhållandet och de inre och yttre utsidorna att döma tycker jag det verkar som om detta teoretiska komplex reproducerar vad Althusser kallade en expressiv totalitet, med den yttre utsidan som ett extra tillägg. Det är möjligt att jag har fel på denna punkt, och rätta mig i så fall gärna. De frågor som jag reser ovan rör ju förhållandet mellan totaliteten och den yttre utsidan, där den yttre utsidan såvitt jag kan se just nu verkar vara skjuten ur Fichtes pistol. Jag tror dock att det skulle vara möjligt att greppa ert begrepp om totaliteten (eller kapitalförhållandet) på ett avsevärt mer nyanserat sätt vore det så att det var möjligt att indikera på vilket sätt detta förhållande fungerar (eller inte fungerar).
Det kanske var lite förhastat att hävda av den topologiska lokaliseringen av den avgrund som vi spårade hos Marx inte överhuvudtaget har något att göra med den begreppsdialektik som är i rörelse hos Marcel och ättestupan. Det är mycket riktigt att avgrunden kan begreppsligas som en intern utsida i den bemärkelse som ättestupan pekar på ovan, men jag vill dock vidhålla att, med en ful neologism i brist på bättre, avgrundens ”avgrundighet” inte uttöms av denna bestämning. Man kanske kan uttrycka detta som att avgrundens avgrundighet av-grundar (eller bättre o-grundar, tyskans Un-grund) kapitalförhållandet, och för den delen samhällsformationernas förhållande till sig själva som samhällsformationer. Jag inser att detta öppnar upp många flanker och reser många frågetecken och att detta, i synnerhet med referensen till tyskans Un-grund, i hög grad påminner om Schelling och även ger grund för påståendet ovan angående BHG som ”dusselianer”. Jag vill dock understryka att allt detta kommer från Marx text, även om denna i sig inte är någon garanti för riktighet.
Självklart har vi inte någon patentlösning på hur övergången från kapitalism till kommunism ska gå till, och det är inte heller något man borde kräva av någon annan heller, åtminstone inte som landet ligger idag. Jag föreställer mig dock att detta ska kunna fungera som någon slags utgångspunkt i ett historiematerialistiskt projekt orienterat mot organisatoriska frågor sammankopplat med en kritik av den politiska ekonomin. Denna utgångspunkt är antagligen inte ren eller ofördärvad, och antagligen inte heller sann i någon starkare bemärkelse. Som materialist är det dock viktigt att hålla i minnet att ursprunget alltid är underordnat konjunkturens effektivitet.
Comment by henke — July 18, 2006 @ 11:13 am
»Än gör sig dessa olika inflytelser gällande mer bredvid varandra i rummet, än gör de sig gällande mer efter varandra i tiden; periodiskt leder konflikten mellan motstridiga faktorer till kriser. Kriserna är alltid bara momentana, våldsamma lösningar av de förefintliga motsättningarna, våldsamma eruptioner som för tillfället återupprättar den rubbade balansen… Den periodiska värdeminskningen av det förefintliga kapitalet, som är ett i det kapitalistiska produktionssättet immanent medel att försena profitkvotens fall och påskynda ackumulationen av kapitalvärde genom bildning av nykapital, stör de givna förhållanden, vari kapitalets cirkulations- och reproduktionsprocess fullbordas, och därför åtföljs den av plötsliga stockningar och kriser i produktionsprocessen […] Den inträdda stockningen i produktionen hade förberett en senare utvidgning av produktionen – inom de kapitalistiska gränserna.
Och så skulle man på nytt löpa cirkeln runt.« Karl Marx, Kapitalet band 3
Det är väl just detta som är problemet med att identifiera autonomin som i sig revolutionär, dvs. som en teleologi nedsänkt immanent i själva motsättningens såsom en strävan mot upplösning. Som Balibar korrekt noterar i Till en teori om övergångarna så är det snarare förevigandet av betingelserna som sker genom denna motsättnings framkallande av kris. Motsättningen upprättar förvisso en skranka (Schranke) för kapitalets ackumulationsregim, men denna skranka är just immanent i själva kapitalcykeln, som för kapitalet endast är något att lösa genom kris och omstrukturering.
Av denna anledning kan det således inte räcka med att uttrycka den immanenta konflikten i det kapitalistiska produktionssättet (som Björkhagengruppen gör bra, precis som delar av ultravänstern, autonomistiska marxister osv.). Teorin om övergången måste helt enkelt bestå av ett upprättandet av diskontinuiteter ur klasskonflikten. Det innebär helt enkelt att i de klasskonflikter vi träder in i leta efter möjligheten att producera våra existensmedel, som ett sätt att undandra produktionsmedlen från deras sättande som kapital. Dess relation till autonomin (dvs. klassens konflikt med kapitalet) har framställts som negativ, som ett slags producerat överskridande av en klasskampsproblematik, där frågor som ställs är “hur ska vi få högre lön?”, “hur ska vi få tio minuters rast extra?”, “hur sänker vi tempot?” Dessa frågor är ju det klasskonflikten rör ur arbetets synvinkel, men dessa frågor rör inte i sin omedelbarhet en realisation av kommunism genom kommunisering. Om det produceras osynliga svar på dessa frågor, t.ex. “genom att vi börjar bygga hus i fabriken som vi trycker upp och bor i” (för att ta ett lite corny exempel), så har ett omöjliggörande av frågan möjliggjorts och då gäller det att ställa frågan till detta osynliga svar, dvs. överträda klasskampens problematik och in i en kommuniserande problematik.
Detta är således uppöppnandet av en diakroni, en övergång, där nya produktionssätt produceras. Det var tydligt i Argentina 2001 exempelvis, där de stora piqueterosrörelserna tillsammans med flera andra rörelser började producera saker utan att överhuvudtaget förhålla sig till kapitalet (i den produktionen, självklart bekämpade man och angrep kapitalet för att kunna möjliggöra denna produktion). Man hjälpte varandra bygga hus, fixade käk åt sig själva på nya sätt, umgicks på helt andra sätt osv. Och även om detta var ett relativt stort uppror så var dessa mekanismer alldeles för outvecklade och begränsade för att klara av en fullkomlig omvandling av relationerna, men då är ju det intressanta att undersöka de begränsningar som faktiskt orsakade detta och på så vis öppna upp möjligheten för intervention.
Jag vet inte om det blev klarare, men jag hoppas det, annars är det väl bara att fortsätta.
Kamratligen,
Ättestupan
Comment by Ättestupan — July 19, 2006 @ 7:52 am
Tillägg: Det finns alltså en tänkt-abstrakt föreställning om hur den yttre utsidan uppstår, ett lån av Althussers problematikbegrepp för att förstå hur klasskampen faktiskt skulle kunna överskridas. Detta beskriver jag ovan (produktionen av osynligt svar -> produktionen av frågan till det osynliga svaret [vilket som ni säkert vet innebär att frågan inte automatiskt kommer ställas utan måste ställas av revolutionärer av alla de slag, självutnämnda såväl som andra]).
Sen är det väl ingen patentlösning riktigt, teorin är ännu (och kommer alltid vara) i krisartad utveckling. Men det viktiga att begrunda är väl just detta hur vi producerar existenser som inte assimileras i kapitaldialektiken, om de gör det så är de ju just en del av kapitaldialektiken, en del i kapitalackumulationen. Vilka ord man använder för detta är i sammanhanget relativt irrelevant, det frågan gäller är produktionen av andra produktionssätt, vars element (men inte struktur) kan upptäckas i vissa moment av kapitaldialektikens produktion av konflikt. Dessa element är just de osynliga svar jag talar om ovan.
Kamratligen,
Ättestupan
Comment by Ättestupan — July 20, 2006 @ 6:49 am