Olle i Stockholm

Jag har flyttat och valt att stanna i Stockholm framöver. Det känns faktiskt sjukt bra. Nu ska jag bara se till att hitta en vettig sysselsättning innan jag står utfattig.

Jag har ännu inte riktigt lärt mig att använda lime i mina röror. Tycker inte att den tillför något särskilt så som jag hanterar den.  

Jag är mycket skeptisk till anarkisternas slogan "valet är en illussion". Kalla det (med rätta) för skämt, skådespel eller vad somhelst, men en illussion är väl det sista det är.

Jag är rätt trött. Imorgon ska jag packa upp mera. 

Häromdagen skrek jag surt åt en sosse som stod och tryckte i sin valstuga. Jag frågade retoriskt om sossarna var det där partiet som lade ner alla ungdomsgårdar i den här stan. Sossen blev sur och ropade något om att alliansen kommer att lägga ned dubbelt så många valstugor som sossarna. Vattentätt resonemang?   

Jag har packat upp mitt gamla Playstation och funderar på att spela igenom Resident Evil 3, som jag av någon anledning aldrig spelat fast jag uppenbarligen äger det.  

Snart fyller jag 23 år. Eller 23 jordsnurr, som folk skrev i KPs insändarsidor.

Jag plöjer en massa böcker för närvarande. Pinsamt nog har jag denna sommar läst tusentals sidor fantasy. Det är skönt att sluka sådant ibland.

Ibland känner man sig verkligen hopplöst efter. Vad ska man göra då?

Jag sitter och lyssnar på punk och funderar på vad jag ska ta mig till med mitt liv. Det känns som man gör människor besvikna hur man än gör. Man kan liksom inte vara alla till lags. Just nu är jag mest sugen på att styra upp det. Fixa ett fräscht boende, ha en stabil sysselsättning med en hyfsat trygg inkomst, sluta upp att kasta relationer i papperskorgen. Det går inte att flänga omkring hursomhelst i evigheter. Jag känner att jag behöver fokus. Det är svårt att satsa på någonting utan något fokus. Det suger fett.

Ikväll var det stor gathering hemma hos farsan, mycket trevligt. Svingod risotto var basmålet. Sedan fick vi köttätare äta kött bredvid om vi ville. Jag måste dock erkänna att parmaskinka alltid varit en skum företeelse i mina ögon. Det smakar lustigt och har en märklig konsistens - ingenting för en nordbo!

Efterätten var baklava som jag faktiskt tycker har tagit sig med åren. Jag minns att jag smakade det för säg fem år sedan och att jag då tyckte att det mest gjorde mina arma smaklökar förvirrade. Kanske var fem år en bra tid att stabilisera dem för nu smakade dessa bakelser ljuvligt!

Jag tog ett promenadvarv på elljusspåret sedan för att få igång kroppen igen efter sådana mängder av kokt ris och andra godsaker. Det var lite läskigt för att belysningen var inte påslagen och ungefär halvvägs var det kolsvart där träden låg som tätast! Mycket obehagligt eftersom det är fullt av rötter och gropar i spåret som är som gjorda för att vricka mina stackars spiror om man inte har någon uppsikt. Jag skämtade med mig själv att det är en skitborgerlig sak att synen lyfts upp till huvudsinnet och försökte släppa bilderna och låta de andra sinnen träda fram istället. Det roliga är att det faktiskt funkade. Nästan direkt lyckades jag orientera mig var jag var genom att vässa öronen och lokalisera den stora bilvägen. Sedan kunde jag faktiskt känna marken under mina fötter insåg jag när jag kände efter. Trots gummisulorna går det alldelles utmärkt att känna hur marken är formad om man bara känner efter och tar det lugnt - något som man garanterat inte gör i de ögonblick då man inser att årets vurpa är på väg och man bara kan be till högre makter att kotor och liknande inte skall krasa vid landningen. Efter ett tag hade jag helt fördrivit den obehagliga känslan av att vara ute i nästan kolsvärta och jag kände mig som en riktig agent.

När jag kom hem tittade vi på filmen Heart of Darkness. Jag tyckte faktiskt att den var sådär. Det trista är att jag inte ens känner mig peppad att läsa boken då jag bara känner att budskapet är torr antikapitalism inlindad i svårgenomtränglig poesi. Motbevisa mig gärna!

Imorgon skall vi prata om maskinernas utveckling. Sedan måste jag ta itu med mitt liv. Det känns rätt jobbigt faktiskt. Men lite kul också.

Jag har tänkt en del på allt valsabotage som sker just nu. Överallt ser man nedrivna plakat och liknande. Jag kan inte påstå att jag gråter. Tvärtom känns det ganska bra att se politikernas valfläskleenden ligga i rännstenen och bli ännu fulare.

Precis som alla andra börjar man ju undra vilka som ligger bakom alltihopa. Självklart står säkert vänsteraktivister och en och annan nazist för mycket av skadegörelsen. Men skadegörelsen är så omfattande, det måste ju vara hundratusentals affischer som förstörts, att det omöjligen bara kan vara politiska aktivister som stått för vandaliseringen. Det är tveklöst så att massor av människor långt från de klassiska politiska aktivist-miljöerna har börjat gå lös på propagandan.

Å ena sidan vill man ju hoppas att det är ett uttryck för "medvetenhet" såsom jag förstår den som gör att folk sabbar. Folk inser att valet är en fars och går ut och visar sitt missnöje gentemot det. Men i själva verket tror jag att det är mycket svårare och enklare än så. Jag tror att det är allt från sabbsugna skitkids till gubbar och gummor på väg hem från krogen som ger sig på valmaterialet av inga speciella subjektiva anledningar mer än att det är kul eller att de stör sig på en viss politikers fula flin eller att de helt enkelt tycker att just det partiet de attackerar suger fett. Ändå finns det en röd tråd i att en jävla massa människor tycks känna tillfredställelse i att riva ned propagandan.

Jag tror att vi inom vänstern ska vara väldigt avvaktande med att förklara orsakerna till trenden. Det är ju ingen nyhet att det inte går att se klasskampen som en trappa vilken arbetarklassen går uppför där de objektiva förutsättningarna är produktivkrafternas utveckling och att trappans slut är himmelriket kommunismen. Men det finns även en stor fara tror jag i att sätta alltför strama strukturer bakom beteenden vi inte riktigt känner till. "Det är självklart aljeenasjooonen" tycks vara ett standardsvar på allt jävelskap som händer. Men exakt varför Pelle 52 känner ett behov att riva ned valmaterial kan vi inte besvara. Skräckexemplet var när Arbetarmakt i sin analys av kravallerna i Frankrike härrörde dessa till en generalstrejk som skett några månader tidigare - som om de arbetslösa kidsen i förorterna brydde sig mer om utgången i en strejk än det de till synes drevs fram av: snuthat och politikerförakt!

Man kan ju förvisso vända på det hela och se att det verkligen tycks finnas starka drivkrafter som inte har med den formella anledningen att kämpa att göra. När jag var aktiv i organisationen Elevkampanjen för många år sedan arrangerade den organisationen skolstrejker som ofta var beskyllda för att inte vara särskilt genuina. Kritiker menade att eleverna hakade på strejkerna framförallt för att de var skolksugna framför att de brann för Elevkampanjens paroller. Frågan är om det gjorde strejkerna mindre radikala?  

Jag tror att vi måste ta varje enskild aktörs berättigande av vad den gör som den yttersta faktorn till dennes agerande. Sedan kan man se mönster, visst. Men det är lätt att utgå från förutfattade mönster innan man tar i beaktande de partikulära elementens egna drivkrafter. Det är liksom inte så enkelt. Klassamansättningsbegreppet blir sjuhelvetes vulgärt om man inte ser till de klassifierande processer som sker bortom den formella arbetsdagen. Om en arbetarunge, som gillar subversiv hip-hop och tycker att det är spännande med kravaller, går på en militant antikrigsdemonstration så är det inte nödvändigtvis bostadssituationen och föräldrarnas dåliga ekonomi som är huvuddrivkraften.

Vad jag vill komma till i sammanhanget är att bara för att Åke 52, som på fyllan surnar till av okända anledningar, och Anarkist-Johan 16 hanterar valmaterialet på samma sätt, betyder det inte att Åke tagit till sig av Anarkist-Johans politiska visioner. Gubben kanske bara är sur på Schyman av mansgrisanledningar eller så är hans sabotage bara ett uttryck för hans alkoholproblem. Men någonstans har Åkes sätt att leva drivit honom till en lika samhällsomstörtande praktik.

Och att det får konsekvenser råder det ju inga tvivel om. I dagsläget är det kanske inga fina konsekvener utan ökad kontroll och hets mot extremister som inte respekterar demokratin. Men det är ändå spännande tycker jag att en helt okänd aktör, massan av partikulariteter, på allvar börjar göra entré på den politiska scenen oavsett vad vänstern eller högern tycker. Men som sagt, underskatta inte vad de olika enheterna säger sig vilja ha och vad den konstituerar i kampen för det.

Marx snackade om att för att förstå det konkreta måste vi börja i det abstrakta och sedan närma oss det konkreta för att sedan återvända till det abstrakta igen. Det är dock nog så viktigt att vi ser det som ett ständigt växelspel (abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt-konkret-abstrakt osv i all oändlighet) om man inte skall komma in i det ena fullproppad med ännu mer falskt medvetande än när man började undersökningen. Det vill säga: vill man förstå varför en människa river sönder saker måste man oavsett förutfattade meningar fråga denne vad den säger sig ha för motiv till detta och vad den tycks ha för begär och åsikter som driver den till det. Sedan måste man korrigera sin bild av samhälleligheten i det om man får svar man inte räknat med.  

Man upphör aldrig att förvånas över proportionerna i skådespelets media.

Efterspelet efter det som hände på Söderstadion för några dagar sen är verkligen så sjukt patetiskt. Det som hände är ju egentligen en rätt trivial sak. Det blev lite gruffigt, några raketer avfyrades och några sprang in på planen. Jämför man med det våld som pågår lite överallt i samhället (inte minst från ordningsmaktens sida) så är det småpotatis. Men det är ju inte småpotatisen som är det intressanta, och alla vet ju egentligen om det, men alla spelar med eftersom det finns lite pengar eller anseende att tjäna i affären. Om människors liv förstörs i den efterföljande hetsen så är det ett pris man får betala nu när flera olika mäktiga krafter har intresse av att skruva upp proportionerna gigantiskt.

De mäktiga krafterna jag pratar om är framförallt politiker och makthavare som vill ha ett mer repressivt samhälle, media som skapar situationer som inte ägt rum samt den myriad av olika karriärskåta individer som kan vinna lite personlig framgång på det hela. Som sagt så är våldet överallt i samhället - men det är inte lika lätt att sätta fingret på orsakerna som att säga att felet ligger i "huliganernas" onda hjärnor. Att få en kronisk förslitningsskada efter två års anställning på City Mail är inte våld (man jobbar ju där frivilligt, eller hur??), däremot är det terrorism att hoppa över ett staket.

Jag börjar med median. Det är uppenbart att ingen tidning har varit särskilt intresserad av att söka sanningen i denna fråga. Med söka sanningen menar jag ett ärligt försök att beskriva vad som verkligen hände och vad som låg till grund för det. Istället har media från första antydan till orolighet valt att blåsa upp det hela till ett blodigt slag - och när de rivaliserande tidningarna gör likadant så skruvar man upp det ännu mer för att öka upplagan. Till slut har fjädern blivit en hönsfarm där hönsen är en dyrbar handelsvara. Dagstidningarna säljer en saga som ingen vore intresserad av om den inte kunde användas som förevändning att öka kontrollhetsen eller göra karriär på.

Att det har börjat ropas efter "ta efter England" (världens mest kamerabevakade land) har ett enda grundintresse: kontrollera och begränsa friheten för befolkningen. Bodströms epigoner är rädda för allt som manifesterar mänsklig ilska och hat. Frågan varför, hat och ilska finns, ställs inte. Den ska bara utrotas genom kontroll och ordning.

Hårdare tag, rensa ut packet, en liten minoritet förstör den annars så fina stämningen - dom måste bort! Någon som känner igen retoriken?

Så har vi alla dessa kväljande journalister, Klubblagsdirektörer, "fredliga supportrar" och snutar - alla dessa som tror att om de bara kan titta in i kameran och se jätteledsna ut - om man bara upprepar det alla har sagt tusen gånger så kanske folk börjar tro att man är en hyvens kille. Vissa går lite längre och försöker visa sig lite på styva linan, "jag är inte rädd för dom där våldsverkarna", och njuter av att få gosa lite i etablissemangets sköna famn.

Fotboll genomsyras av våld. Direkt som indirekt genom machoid våldsromantik. På planen, på läktarna och framförallt i sportjournalisternas artiklar. Sedan när en 10-åring svimmat och illussionen om "trevliga bajen" inte går att upprätthålla någonstans - då ligger hela problematiken i huvudet på utomjordiska bestar och provokatörer. Det är alltid samma visa. Och eftersom alla problem alltid måste härröras till den svarthjärtade provokatören som kommit från öppen himmel så börjar det genast snackas om huruvida det funnits utlänningar i Bajen-klacken och om problemet kan härledas dit (återigen, känns retoriken igen?). Gärna demokrati - men först en rejäl häxprocess.

Det enda jag egentligen har att säga om hela skiten är att alla är sådana jävla pajasar. Ni kan se hur ledsna ut ni vill i tidningen och gråta ut över hur De Onda förstör vårt fina Sverige. Jag ser igenom det och det är jag jävligt glad över.

Någon som läste Metro idag? Där spydde "marxisten" Boris Benulic ur sig den värsta sortens hets mot arbetslösa som jag någonsin sett! Och det värsta är att han försöker förankra den i någon form av vänstertradition. Han inleder med att ta ett exempel när han försökte få arbetslösa att börja jobba på en firma, och dessa hade mage att fråga om vilken lön de skulle få. Han resonerar som så att folk som är arbetslösa eller sjukskrivna på "osakliga" grunder är parasiter som lever på arbetarna. Lösningen är såklart att dra åt svångremmen på dessa så att det inte ska vara lika lätt att leva livets glada dagar utan jobb.

Detta är borgerlig skitpropaganda som han borde få nedtryckt i sin lögnaktiga hals. Jag är orolig för att folk på landsbygden skall tro att detta är en typisk "Stockholmaråsikt" (eftersom Boris drygt raljerar om hålor "som alla utom AMS glömt"). Jag kan försäkra alla eventuella läsare som inte bor i någon större stad, att om Boris hade besökt ett arbetsförmedling i en Stockholmsförort och börjat snacka om parasiter som levar på arbetarna, så hade han fått lämna förorten iklädd tjära och fjärdrar.

Det som gör mig mest förbannad är att han vågar snacka om arbetare och vänstern. Jag blir inte särskilt upprörd av en osnuten MUFare som hetsar mot arbetarklassen, det hör liksom till, men att tro att hets mot arbetslösa ligger i arbetarklassens intresse - det borde fanimej vara olagligt!

Vem som helst borde kunna räkna ut att hela poängen med arbetslöshet är ett sätt att hetsa arbetarna att ta mer skit. Att arbetslösa tar vilka jobb som helst till vilken skitlöner som helst är precis vad borgarna vill, och alla som försöker leva drägliga liv utan att kontrolleras helt av kapitalets kontrollmekanismer skall ha credd för det.

Hade sedan husmarxisten Benulic haft någon somhelst koll på Marx så hade han fattat att arbete inte bara handlar om "samhällsnytta" - att arbeta för sina medmänniskor. En arbetsdag ersätter inte bara det man konsumerar för att överleva, det skapar även ett överflöd som man inte får ta del av själv. Att kräva att arbetsdagens skall ersättas till hög lön är inte snålhet, det är ett uttryck för en spillra människovärde! Detta vill borgarna och Benulic krossa till varje pris. Det är därför jag hatar dom.

Sorry att det blivit så litet som ingenting på sistone. Det har delvis berott på att jag varit på semester i skåne och haft mycket annat att tänka på än att blogga.

Sen så måste jag erkänna att jag inte alls vet vad jag ska skriva om. Jag har verkligen upplevt en enorm teoretisk boost i o m kursen jag var på + mycket annat jag upplevt. Därför vet jag inte riktigt var jag ska börja.

Jag vill börja med att tacka alla mina vänner som skrev peppande kommentarer till min post om vad som hände i fredags.

Denna helg har varit ganska slapp. Det har varit väldigt skönt och mysigt. Igår blev jag faktiskt rejält berusad på öl och vin. Men vi hade verkligen skitkul. Idag har vi varit ute vid rikemansghettot vid Ribersborg och badade. Där pågick en utomhusteater som var skitskum. Jag tyckte att den osade småborgerlighet. Varför ha en komplex och högtravande utomhusteater när det inte finns någon som helst interaktivitet?

Snart skall jag ge mig i kast en text av Ellen Woods. Det är en känd Althusser-kritiker. Det låter intressant.  

Jag hatar liberaler.  

Just nu är man rejält trött. det har nämligen varit en ganska tuff dag. Vi började som sagt med föredrag om alienation. Det var verkligen en sjukt bra inledning rent pedagogiskt. Trots att det inte var så mycket nytt för mig på detaljnivå så var det oerhört givande med ett sådant bra föredrag som länkade ihop så mycket man aldrig riktigt satt i sammanhang.

Det här handlade det om i korthet:

Alienation är att vara främmande inför sin essens. Marxismen lyfter fram en essens hos människan. Detta är att den är produktiv till sin natur. Telos är inte som Massimo beskrivit, och jag själv på denna blogg, ett mål. Det är att utvecklas i linje med sin essens. Det som skiljer människan från djuret är alltså att den producerar sitt uppehälle och anpassar naturen efter sig själv. Kapitalets telos är P-VP’ - värdeförmeringen. Under värdeförmeringen producerar individen inte sitt eget uppehälle utan hon producerar åt andra samtidigt som får nöja sig med andras produkter. Man kan alltså inte relatera till sin egen mänskliga aktivitet. Därför vänder kapitalismen upp och ned på vad som är mänskligt och vad som är djuriskt. Det som borde vara mänskligt - att skapa de mest avancerade  livsmedel med sin kunskap och arbetskraft - blir hjärndött och något man gör utan reflektion. Medan det som borde vara djuriskt - att äta, supa, knulla och vila upp sig inför kommande mödor - blir mänskligt.

Sedan var det massa mer men det har jag glömt bort. Imorgon skall vi lyssna på föredrag om miljökatastrofer och liknande. Det blir säkert livat.

Tyvärr blev det inte dagliga uppdateringar som jag hade utlovat. Detta beror på att datorerna helt enkelt inte har fungerat här på skolan förrän nu. Det kom hit en gubbe i skägg och lagade dem i natt och vi blev alla så glada. Gubben lagade även ventilationen. Den hade jag dock inte märkt att det var något fel på. Jag kan även tillägga att han pratade ganska så bred skånska. Nog om honom.

 Det är verkligen sjukt trevligt här. Vi har haft tre seminarier än. Två med Massimo och ett om Atlhusser och utside-debatten. Trots den sena uppdateringen lovar jag att jag ska skriva några rader om varje seminarium tids nog. Snart skall jag in och lyssna och eventuellt tjaffsa om alienation på ett föredrag med Daniel Ankarloo. Först skall jag dock trycka i mig ett par mackor. Ett glas juice kan det även tänkas bli om andan faller på.

På kvällarna dricker vi folköl och spelar sällskapsspel. Igår spelade vi Kinaschack vilket jag knep en ärorik tredjeplats i. Jag kom på alldelles för sent att man inte skall attackera en masse  utan däremot försöka ta sig runt på sidorna medan de andra spelarna hamnar i svåra skyttegravskrig på fronten. Detta lärde jag mig genom att tjuvkika på segrarens teknik.

 Det har varit en hel del debatter här. Det kanske inte har varit de mest produktiva man kan tänkas sig. Hälften av deltagarna är medlemmar i vänsterns studentförbund medan många av oss andra är frilansare av något slag. Mellan dessa block uppstår det ofta en viss ideologisk konfliktyta där man har fått se en del revirpissande och tjaffs om det gamla vanliga.

 Jag har lärt mig så svinmycket att jag inte vet var jag ska börja. Ska försöka punkta lite:

*Jag har förstått Negris kritik av värdeläraran mycket bättre (även om jag tycker att hans text Value and affect är obegriplig på vissa ställen).

*Jag har förstått Althussers överbestämningsbegrepp mycket bättre. Föreläsaren på föredraget ritade upp ett schema över hur olika kapital på en marknad kan framstå som oberoende av varandra, men vid närmare eftertanke så är ju det enskilda kapitalet bestämt av alla de andra, men om man helt plötsligt tittar på ett annat kapital så är ju det första man tittade på en del av den mängd olika kapital som bestämmer det nya studieobjektet.

*Jag har fått lite rätsida i vad Massimo de Angelis faktiskt snackar om. När jag läste de 100 sidorna utdrag ur hans bok så var jag mäkta förvirrad av hur han använde begreppet value. Det är dock en poäng han gör för att överskrida en dogmatisk uppdelning mellan definitioner. Får väl återkomma om det där om jag pallar.

Nej nu var det ju mackor och eventuellt ett glas juice som gällde. Simma lugnt i lingonsnåren. 

Jag åker till Malmö imorgon. Jag är riktigt riktigt förväntansfull faktiskt. Synd att jag inte läst riktigt så mycket som jag borde. Men vad fan. Det tar jag nog igen väl där. Känns som att jag kommer ha enorm användning av mina Kapitalet-studier som fortlöpt under sommaren. Hoppas dom väger upp det jag inte hunnit med att läsa i kursmaterialet.

Hursomhelst så tänkte jag föra dagbok här och redogöra för alla diskussioner och så. Redan på måndag smäller det med Massimo de Angelis och föredrag om kapitalets utsida. Så alla mina fans gör bäst i att kolla bloggen dagligen  

Rubriken ovan är från filmen Den engelska patienten. En döende kvinna skriver ett brev till sin älskade som desperat försöker hitta en doktor åt henne ute i öknen. I filmen läses brevet upp i diktform och är bitvis riktigt ljuvligt. Med orden citerade i rubriken menar kvinnan att människorna, i synnerhet hon och hennes älskade, aldrig kan reduceras till nationalitet eller härkomst. De verkliga länderna, det som verkligen betyder något, finns i människan själv och i mötet med den hon finner gemenskap i. Ja det är ju iget nytt. Men smaka på det. We are the real countries. Jag gillar det.

Idag kom jag för övrigt på att jag tror att jag är mer partigängare än vad jag tidigare trott.

Det har varit riktigt tufft de senaste dagarna att ligga i fas i kursen. Igår läste jag hur mycket somhelst och måste göra det idag med, ändå känns det som att man ligger hopplöst efter.

När jag har tvingats lägga upp ett taylorist-liknande schema för min läsning så inser jag hur sjukt osunt det är att hantera kunskap på det sättet. Som jag skrev i en tidigare bloggpost så läste jag nyligen att smarta människor vilar hjärnan mycket. Att ligga på sofflocket och såsa är bra för skärpan i pallet. Det räcker nämligen inte med sömn, vissa delar av dygnet måste man vila hjärnan från intryck. Det är en livsfilosofi jag tog till mig långt innan jag läste om det. Jag har alltid tyckt att människor som pressar in en massa skit i sina skallar alltid blir extremt skitnödiga och onyanserade i sina egna verk. Folk som däremot tar in det de verkligen är intresserade av och söker kunskap efter frågeställningar och inte tävlar om hur många böcker man läst - dessa brukar jag uppfatta som mer avslappnade och framförallt förståeliga i vad de har att säga.

Därför ska jag, så fort jag nått den punkt när jag känner att jag läst alla föreläsartexter noggrant och förstått allt i sak, återgå till såsandet och låta kunskapen lägga sig tillrätta på de platser där den gör sig bäst.

Jag sitter och dricker mitt kaffe. Har åkt på en släng av jobbig förkylning. Hals och huvud gör ont som tusan. Jag borde stormplugga nu inför kursen. Har en jäkla massa kvar att läsa på bara fem dagar.

Nästan alla mina kompisar drar till Arvika nu. Jag är faktiskt inte ett dugg avundsjuk. Trots att jag har haft bland de finaste tillfällena i mitt liv på festival så minns jag så väl all skit som kommer med det också. Känslan av att vara kall, blöt, sjuk, kär, deprimerad, full, glad, smutsig, tillrufsad och sömnlös sedan några nätter tillbaka - allting samtidigt - är ganska destruktivt för ens väsen. Speciellt om man som jag gillar att leva i en ganska lugn tillvaro annars. Nåväl, hoppas alla som åker får det kul, kanske är några veckor i livet som trasproletär precis vad som behövs för att få perspektiv på sin alienerade tillvaro.

Ordet fetisch kommer från antropologin - den vetenskap som ägnar sig åt utforskning av s.k. primitiva folkslags liv. Denna forskning visar att de s.k. primitiva folken ännu inte har något medvetande om sina samhälleliga och naturliga livsbetingelser. Eftersom de t.ex. inte inser att en god skörd är resultatet av deras eget arbete - d.v.s. inte begriper människornas ämnesomsättning med naturen - så tror de på övermänskliga krafters inverkan. Dessa primitiva folk tror sig kunna inverka på naturens "obegripliga" makter genom att tillbedja sina egna samhälleliga produkter som gudar. Resultatet av deras egen aktivitet ges således även magiska krafter. I dessa människors medvetande ges de livlösa tingen mänskliga eller övermänskliga egenskaper och blir till fetischer. … I det varuproducerande samhället återfinner Marx denna mekanism, d.v.s. att de av människorna skapade produkterna tycks få övernaturliga egenskaper. Här bär naturkrafterna inte längre på några hemligheter. Men trots detta får arbetsprodukterna en fetischkaraktär i det varuproducerande samhället. - Kapitalets produktionsprocess

Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva. - Kapitalet

Här framträder den mänskliga hjärnans egna produkter såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handens produkter. Detta kallar jag den fetischdyrkan¡, som vidlåder arbetsprodukterna, så snart de blir producerade som varor, och som därför är oupplösligt förenad med varuproduktionen. - Kapitalet

Idag var kapitalet-cirkeln i god ordning och simmade efter studierna. Det säger ju sig självt att man måste kyla ned sig efter att ha debatterat om Kapitalet. Dessutom finns det ju nya studier på att smarthet kräver stora portioner stimulans utanför de teoretiska och akademiska projekt man vässar sitt intellekt med. Därför krävs det alltså nedsänkning i Mälaren efter mötena för att få in kunskapen på ett korrekt sätt.

Kort om cirkeln så kan jag säga att jag är svinpepp. Marx är en kille helt i min smak. Han kan konsten att lyfta upp det fulaste och tråkigaste av ting och göra snygg prosa av det. Exempelvis när han snackar om de stackars maskiner som aldrig kommer till användning och förblir onyttiga. Man lider verkligen med de stackarna. Hur skall spinnstolen klara sig om den inte besjälas av "arbetets eld"?

Nåväl, här tänkte jag ju avhandla simningen framförallt. Vi drog alltså ut på långholmen för bad och sol. Efter att ha balanserat lite slött på linan ett tag tog en pionjär vid namn sexylinda tag i det vi alla hade i tankarna - simningen över till Kungsholmen. Det finns ingen kungsväg, trots namnet, till den ön. Det är bara att frusta och pusta och simma på tills man är över. Fyra kamrater valde att trotsa rädslan och ge sig i kast uppgiften. Dock fanns det många farligheter på vägen. Fartgalna yuppiesvin körde sina båtrace och såg inte det minsta fundersamma ut över huruvida vattnet kunde tänkas vara fullt av simmande kommunister. Kanske bara bra i o f s för sig. Alla vet ju att den härskande klassen aldrig är sen att ta till de fegaste av våldsmetoder. Men vi stånkade på och kryssade snyggt mellan alla de båtar som man inte gärna blir påkörd av. När vi siktade Kungsholmens yttersta udde såg vi att det fanns en lian där - som om vi efter en lång och mödosam färd först vid målet förstått vad vi sökt! Tyvärr var den något av en besvikelse. Tillbakavägen tycktes inte lika farlig. Kanske var det en större portion sturskhet med i bilden nu när det bara var att upprepa samma bedrift. Hela och inte alltför orena gick vi till slut upp på långholmens strand mycket belåtna. Dock inte mätta, jag insåg att det hela hade tagit på krafterna så kort därefter uppsökte jag mig en grill (vad jag åt är väl oväsentligt, vill dock påpeka att jag inte var så vulgär att jag tog en mosbricka). 

Denna helg har jag hunnit med att gå på två fester. Det brukar räcka gott med en för mig, men den här gången gav jag mig tusan på att inte vara kille som inte "var där".

Den första festen i fredags, började mycket trevligt med grillning och sedermera bad. Sjön vi badade i var lite lustig för den saknade botten. Där botten skulle finnas fanns bara ett skikt av slem och gelé. Jag har förvisso aldrig haft något emot sådana substanser men att dyka i dem var lite obehagligt faktiskt.

När festen började komma igång så kom en berömd klick av högljudda ungdomar och besökte festen. Jag har hört att dessa inte gillar "automarxare" som håller på att snacka om snattning som kampmetod. Denna kritik verkar de ha kastat all världens väg för väl på festen var de helt inne på den autoreduktionistiska linjen. All öl och sprit som fanns tillgänglig hälldes i deras törstiga tonårshalsar illa kvickt, och jag fick äran att se en kille stilla magkurrandet genom att trycka i sig ett helt paket korvbröd. De som trott sig vara ägare av sprit och käk fick sig en påminnelse om att egendom ju faktiskt är stöld. När festens alla öl var uppdruckna var det dags att gå över till stolkastning från balkongen. Efter att jag stuckit skall de tydligen ha fortsatt att förgylla festen med sin tillvaro genom att puckla på en djurrättare. Frågan är om man skall skratta eller gråta över att tillhöra samma "rörelse" som dessa ungtuppar.

Jag var även på fest ikväll och det var betydigt lugnare klientel där. Den orkar jag dock inte berätta om. Ni får hålla till godo med denna bild istället (och försöka luska ut vad den har med någonting att göra):

Imorgon skall jag vara "cirkelledare" för Kapitalet-cirkeln. Det är lite spännande faktiskt. Fast egentligen innebär det bara att jag ska hålla lite låda om köpet av arbetskraft och produktionen av absolut mervärde.

När jag läste sidorna vi har till imorgon kom jag att tänka på filmen Gettysburg. Det kan säkert låta ovanligt idiotiskt, även för mig, att sitta och tänka på film när man läser kapitalet. Men filmen handlar ju om amerikanska inbördeskriget och hur man "befriade" slavarna. Många tårdrypande scener beskriver vilket outsägligt hjältemod som fanns hos dem som kämpade för slaveriets upphörande. Det har man ju alltid fattat att det inte var en befrielse i någon egentlig bemärkelse. Men i Kapitalet får man reda på väldigt tydligt vad det egentligen handlade om, så här står det nämligen:

"För att ägaren skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person. Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i förhållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare, men bägge juridiskt likställda personer … För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft."

Alltså: Kapitalismen behöver en arbetarklass (ingen nyhet) - som måste vara fri på väldigt explicita villkor. När nordstaterna ville avskaffa slaveriet så ville de framför allt skapa ett samhällsskikt som "frivilligt" gick till fabriken och jobbade. Det är bara skrattretande att tro att det handlade om något annat.

Ikväll var jag ute och sprang. Det har blivit en trevlig vana för mig. Dock insåg jag först ikväll hur sjukt mycket jag ryckt upp mig med den senaste tidens träning. Jag sprang nämligen med min kollektivkompis som är en skicklig boxare och har spenderat mycket tid i olika träningslokaler i sina dar. Och efter ett tag märkte jag att jag faktiskt var snäppet piggare i stegen än honom. När jag var klar hade han gett upp och jag hade tillryggalagt över en mil på personlig rekordtid.

Det hela fick mig att tänka på, den överlag kassa, filmen Greenstreet Hooligans med Elijah Wood. I en scen beskriver han hur härligt det är att inse att ens kropp inte är gjord av glas och att den faktiskt tål en hel del stryk. Det kände jag i hela mitt väsen när jag för en gångs skull visade mig kapabel att kuta över en mil ganska snabbt utan att bli helt förstörd.

Jag har visserligen aldrig haft speciellt dåligt självförtroende. Men jag har ändå alltid, vid utmaning från en kompis i en fysisk sport, fått nöja mig med en andraplats. Det tror jag förvisso har varit ganska nyttigt för ens person. Jag har aldrig varit särskilt mycket för människor som har varit bäst på allting i sina liv och som tror att de kan tokäga upp alla som kommer i deras väg. Men för alla oss andra som inte upplevt livet som ett idoga segerskördande kan en liten glimt av bekräftelse vara nog så nyttigt. Därför sitter jag här och firar min seger med en kaviarmacka.

Jag har rakat min arma skalle. Det var efter en svettig springtur som jag tog beslutet. Jag såg kalufsen och hjärtat sjönk av tanken att jag stod inför att reda ut den djungel som växte på mitt huvud. Tänk vad icke-innehav av balsam kan göra för ens hår! Vill du se ut som trasselsudd? Då är lösningen nära, se då bara till att icke-köpa balsam nästa gång du handlar så går dina drömmar i uppfyllelse! Tja jag valde alltså att ta fram trimmern och raka av allt på fyra röda istället för att försöka rädda den usla ursäkten till frisyr som betungade mig. När jag någon minut senare såg mig i spegeln tittade en sibirien-fånge eller möjligtvis en nazist på mig från andra sidan spegeln. Det enda jag kan göra nu för att inte bli rättmätigt nedslagen av kidsen i Bredäng är att klä mig som en hiphopare. Jag väljer alltså hellre att bli utskrattad som en whigger än nedslagen som en nazist, den förstnämnda gruppen har jag i alla fall vissa sympatier för vilket jag faktiskt inte har för den senare (dock höll jag på Tyskland i fotbolls-vm).

Hårlös och eländig har jag valt att fortsätta läsa Massimo de Angelis istället för att deppa över mitt nya äggformade anlete. Tyvärr har det inte varit alltför spännande grejer. Kanske hade det varit nytt och fräscht för den ingrodda partigängaren men för mig är mycket sådant som man läst om och om igen i tidskrifter som riff-raff. I fortsättningen kommer han att slänga sig med tre begrepp som han tycker karaktäriserar kapitalet bra: kapitalets telos, kapitalets drive och kapitalets conatus.

Telos är ett slags mål hos kapitalet. Men han använder inte ordet mål eftersom det lätt kan förknippas med det uttalade målet för en eller flera kapitalister. Istället är telos kapitalets allmänna mål som gör att det oberoende av enskilda individers tyckande stakar ut vägar för sin expansion och erövrande. Telos kan ses som en immanent kompass hos kapitalet.

Begreppet drive använder Angelis för att beskriva kapitalets permanenta påtvingade brådska. Då handlar det inte om enskilda personers stress utan om att alla de små produktionsprocesserna skruvas upp av det stora "nätet" och varje enskilt kapital alltid tycks befinna sig i en sjuk brådska. Angelis sammanfattar begreppet drive till "a sense of urgency" hos kapitalet.

Begreppet conatus är ett begrepp Angelis lånat från Spinoza. Det kan beskrivas som en naiv och omedveten förmåga att förebygga framtida problem. Här kommer klasskampen in i bilden som Angelis menar ofta är en conatus för kapitalet. När kapitalisterna vill ha snabba och stora profiter och försöker skära i välfärden kan klasskampen gripa in och rädda kapitalet från nedskärningar som skulle riva upp hål i reproduktionen av arbetskraft.

Lägg märke till att Angelis inte använder begreppet kapitalism. Han är kritisk till begreppet eftersom det antyder att kapitalet skulle vara som ett slags akvarium som vi alla simmar omkring i (obs detta var mina ytterst fria tolkning) när det i själva verket bara är en av många sociala krafter och nätverk vi lever i. Detta tycker jag är lite rörigt. Var kommer alienationen in i bilden? Kan det ses som en kritik av teorierna om den reella underordningens spridande utanför fabriken? Än så länge ger han inte mycket till svar. Förhoppningsvis kommer det senare i boken!

Jag har börjat läsa en sammanfattning av boken The Beginning of History av Massimo de Angelis.

Boken är ännu inte utgiven och det enda som finns att tillgå är en sammanfattning, eller en rad utdrag, som jag fått via kursen jag läser på Kvarnby folkhögskola.

I första utdraget presenterar De Angelis tre olika tidsuppfattningar. Den linjära, den cirkulära och den fasmässiga tidsuppfattningen. Den linjära är den tidsuppfattning där man ser allt som händer som en rad händelser i en lång rad och att dessa inte har mycket med varandra att göra. Den cirkulära är när man ser upprepningar i livet som man tvingas anpassa livet till. Den fasmässiga verkar gå ut på att man går från olika faser i livet och att man har ett behov av hitta nya dimensioner av sitt liv.

De Angelis menar att kapitalismen inlemmar och underordnar [subsumes] alla tre av dessa dimensioner till att tjäna varuproduktionen.

Än så länge har jag mest tyckt att boken är svårläst. Kanske för att min engelska inte är den bästa. Hursom så tänkte jag använda bloggen till anteckningssida så att jag kan formulera vad jag läst förhoppningsvis ska jag kunna reda ut för mig själv och er andra vad boken handlar om

När är man modig egentligen. Svaret får vi i ett samtal mellan far och son i boken A Game och Thrones av George RR Martin:

Bran thought about it. "Can a man still be brave if he’s afraid?"

"That is the only time a man can be brave," his father told him.  

Den senaste tiden har jag haft två mäktiga badupplevelser.

Först var när vi var ute ett gäng på långholmen i sommarnatten. Jag och en kompis bestämde oss för att kasta oss i vattnet och simma en bit. När vi hade simmat ut några hundra meter började vi skoja om att simma hela vägen till kungsholmen. Ju längre vi kom desto seriösare blev vi. Så efter tio minuter började vi faktiskt närma oss Kungsholmens strand. När vi kom upp var vi trötta och kalla och diskuterade t o m att gå tillbaka (det hade ju inte varit så kul att få kramp mitt ute i mälaren) - men att gå över västerbron iklädda endast blöta kalsonger var inget som lockade just då så vi sporrade varandra lite och började simma tillbaka. Det var en härligt pirrig känsla att vara ute på så djupt och strömt vatten utan någon somhelst livlina att falla tillbaka på. Jag förstår verkligen dom som håller på med extremsport. När vi väl var tillbaka hade det övriga sällskapet hunnit bli rejält skraja över var fan vi hade simmat iväg. Så här i den nyktra efterhanden känns det hiskeligt att ha simmat långholmen-kungsholmen tur och retur på fyllan. Men jag ångrar inte för en sekund att vi gjorde det.

En annan rolig badhändelse var när min kapitaletcirkel skulle rekreera sig lite, efter hårda studier om hur värde egentligen förmeras, med bad och bus i vinterviken. Vi letade upp en härlig udde som hade något väldigt få andra uddar har, tro det eller ej: en lian! De som var duktigast att svinga sig ut slungades säkert femton meter ut i vattnet. Tyvär kunde jag inte räkna mig till de skickligare liansvingarna, jag hade lite problem med tekniken och rasade oftast av lianen innan pendelrörelsens slut. Men de gånger då jag kom ut långt ut på sjön, för att i någon sekund vara helt viktlös, för att sedan smashas skoningslöst mot den hårda vattenytan - då var det riktigt fint att leva.  

Sedan förra sommaren har det debatterats kring om kapitalet har några utsidor - och var de i så fall skulle vara. Det hela började med att Marcel från riff-raff hävdade att kampen mot kapitalismen inte bara kan kan ses som en attack utan också som en flykt (detta är egentligen inget nytt - både Negri och Gilles Dauvé har ju snackat om det i Imperiet respektive När uppror dör). Men det provocerande var att Marcel spann vidare med att klasskampen kommer att skapa nya gemenskaper och samfund som inte bara är kamp-konstellationer utan frön till ett annat samhälle. Det kommer helt enkelt att skapas utsidor till kapitalet som inte och genomsyras av arbetstvång och alienation.

På Vår makt i Stockholm för en dryg månad sedan höll Björkhagengruppen ett föredrag om hur de ser på saken.

De menar att kapitalets utsida inte är små geografiskt utmarkerade samhällen som skapas vid givna tillfällen i kampen. De menar att den finns mitt i produktionsprocessen varje gång en människa står inför att sälja sin arbetskraft.

De gör nämligen en tydlig distinktion mellan arbetskraft och arbete. Arbetskraften är varje människas potential att skapa någonting. När man vaknar upp på morgonen och drömmer om att göra någonting riktigt flashigt av sin kreativitet - då är det ens arbetskraft man drömmer om att få släppa lös. Arbete däremot, det är det bistra resultat som kommer ur arbetskraften när den köps av de ruttnaste av krafter - under kapitalismen ett antistimulerande pissgöra för att skapa mer värde som kan ackumuleras som kapital.

Björkhagengruppen menar alltså att det finns en utsida i kapitalet överallt där människans kreativitet och livskraft ännu inte sålts till arbetsköparen. Och det är oviljan att tvingas göra det man faktiskt gör om dagarna i detta samhälle - till förmån för det fantastiska man faktiskt skulle kunna göra med sin kropp som motståndet skapas.

När jag har följt denna debatt så har jag slagits av frågan: vari är egentligen polemiken? Det är ju skitbra att Björkhagengruppen läst tusentals sidor Marx och därur funnit en skillnad mellan arbetskraft och arbete - men vad skulle det vara för argument mot Marcels idéer om att revolutionen inte bara kan vara kapitalets förfall utan även de nya gemenskapernas seger?